The Real Me

Kapitel 27

Det hände något något när jag publicerade detta kapitlet första gången för några minuter sen, såg jätte skumt ut och fattades en hel del text. Men jag hoppas att det ska bli bättre nu. OM det inte ser rätt ut så kommentera gärna det! Kommer inte svara efter 17.30 då jag är på bio men om någon kommenterat så svarar jag direkt när jag kan efter! Hoppas ni får en trevlig läsning! :)

Selenas point of view

I natt hade jag sovit bättre än jag gjort på vad som kändes som en evighet, i natt hade jag sovit tryggt i hans armar. Vi hade sovit tryggt i hans famn, jag och tvillingarna. Han hade tagit dom till sig, sagt att han älskade dom.

Aaron hade väckt mig lite tidigare i morse för att vi skulle hinna hem om honom innan skolan började. Tveksamt hade jag öppnat ögonen och sett på honom, hans isblå ögon gnistrade som aldrig förr och jag drog handen genom hans hår. Leendet på hans läppar växte sig större och han lutade sig fram för att kyssa mig.

Min mobil vibrerade i fickan på min gröna bomberjacka och jag plockade diskret fram den. Läraren jag hade i spanska var väldigt strikt med att inga mobiler användes under lektionstid men givetvis var vi flera i klassen som bröt den regel, inte alla men dom flesta. Jag sneglade ner på mobilen som jag hade i handen och låste snabbt upp den. Meddelande ikonen lyste på skärmen.

Vill bara du ska veta att jag tänker på dig.

-A

Jag log åt hans meddelande och en svärm av fjärilar flög vilt runt i min mage. Föregående dagars bekymmer var över och jag andades lättat ut.

Vilken typ av tankar är du inne på då?

Puss

Ett retsamt flin prydde mina läppar när jag stirrade på mitt svar och han svarade snabbt.

Jag visar dig mer än gärna babe.

-A

Jag bet mig i läppen, även genom meddelande kunde han få mig att bli nervös och känslan av hans händer mot min hud fick håren på min kropp att resa sig. Hur lyckades han ge mig denna känslan varje gång?

"Atención Selena! Inga mobiltelefoner på mina lektioner!" hörde jag läraren ryta till på spanska.

Hastigt såg jag upp på honom och upptäckte att jag inte längre skymde telefonen under bordet utan höll den synligt framför mig. Jag log ursäktande och hittade på någon dålig ursäkt om min mormor, som jag dessutom aldrig ens träffat då hon var död. Mr Hernandez bara rynkade på ögonbrynen och viftade bort ursäkten.

Alla i klassrummet rusade ut när lektionen var över och jag pustade lättat ut. Korridoren var full med folk och jag fick armbåga mig fram till mitt skåp för att lyckas lägga av mig mina böcker. Det vimlade med folk över allt och utan att se mig för krockade jag in i någon. Innan jag hann falla till golvet fångade han mig i min arm och hjälpte mig upp på fötter.

"Oj ursäkta mig!" sa han oroligt och höll kvar mig i armen medan han såg mig i ögonen.

En kille med mörkbrunt krulligt hår, markanta käkben och skäggstubb stod framför mig. Ögonen var blå, inte isblå som Aarons utan vanligt blå. Hans läppar tunna och hade en ljusrosa nyans. Jag hade aldrig sett honom här förut och kom på mig själv med att stirra.

"Eh ingen fara, jag såg mig inte för." Svarade jag och skakade på huvudet, killen log mot mig och så diskret som möjligt lösgjorde jag min arm från hans grepp.