Kapitel 39

705 27 20
                                    


Aarons point of view

Det gick ovanligt fort när jag sprang genom skogen, mina stora tassar slog högt mot marken. Jag måste här ifrån, måste komma bort, så långt bort det bara går. Jag kunde inte se på henne längre, smärtan i bröstet åt upp mig inifrån och jag fick använda all min viljestyrka för att kunna vända henne ryggen och springa därifrån. Hennes sårade ansikte med tårar strömmandes ner för kinderna hade etsat sig fast på min näthinna. Om och om igen försökte jag blunda och skaka av mig bilden men den var som limmad för att störa mitt synfält. Jag morrade och sprang fortare. Ett skrik. Ett förtvivlat högt skrik ekade genom skogen och jag stannade tvärt. Jag strök bak öronen och med allt vad jag hade kämpade jag mot lusten att springa tillbaka till henne. Springa tillbaka och dra in henne i min famn. Jag kan inte, det måste bli såhär.

Jag visste inte vad klockan var men det var mörkt ute. Jag hade sprungit tills jag kollapsade. Inte för att jag var utmattad utan på grund av att jag var krossad. Krossad till de alla minsta beståndsdelar över att jag behövt lämna det viktigaste i mitt liv min själsfrände och mina ofödda barn. Jag älskar er, jag älskar er så mycket.

Stjärnhimlen skimrade ovan trädtopparna och jag låg bara och såg upp på den samtidigt som hela min kropp och själ värkte efter saknaden av Selena. Men det var för hennes bästa att jag försvann redan nu. Kanske skulle det bli lättare för henne att komma över min död om hon hatade mig för att jag lämnat henne nu. Jag ska vaka över er, det lovar jag.

Selenas point of view

Hur länge jag suttit kvar i grusen på uppfarten visste jag inte, jag visste ingenting längre. Jag var fullkomligt tom. Det hade blivit mörkt men jag rörde mig inte från platsen där jag sjunkit ner när jag såg Aaron försvinna från mig. Han försvann, han var borta nu. Skulle jag någonsin få se honom igen? Någonsin få höra hans röst säga mitt namn? Få känna hans värme och närhet? Jag önskade, men jag skulle aldrig någonsin våga hoppas.

Han hade sagt till mig att han vägrade lämna mig men det var precis vad han hade gjort nu. Jag visste att han inte ville men han hade gjort det ändå i tron om att det gjorde det enklare för mig. Men han hade så fel, allt blev genast betydligt värre. Jag behövde honom, för alltid.

Mobilen vibrerade i min ficka men jag ignorerade den. Vibrationen fortsatte i flera omgångar och tillslut var jag tvungen att plocka upp den. Med en matt rörelse förde jag handen mot fickan och vibrationen kändes nästan som nålar mot min sköra hud. Kennas namn stod på skärmen men jag svarade inte, jag stirrade bara och tillslut slocknade den och blev svart. Lika svart som det tomma hål som nyligen skapats inuti mig var. Lika svart som min framtid utan honom skulle vara.

Min kropp skakade. Men jag var inte frusen. Jag var sårad, splittrad. Kände mig mer död än levande. Var det såhär jag skulle känna resten av mitt liv? Med armarna om mig själv snyftade jag och tårarna fortsatte rinna.

"Herregud, Selena!"

Springande steg närmade sig, jag kunde höra dom men flyttade inte blicken från skogen. Kanske kom han tillbaka. Kenna hukade sig framför mig och la sina händer om mina kinder men jag såg rakt igenom henne. Jag kunde inte förmå mig att flytta blicken.

"Åh herregud, kära du." Kennas röst var oroad och jag kunde höra hur hon försökte hålla sig från att börja gråta. Jag reagerade fortfarande inte.

Marken försvann under mig men jag släppte inte blicken från platsen, platsen där han försvann ifrån mig, för alltid.

Kennas point of view

Herregud, min bästa vän var förstörd. Totalt förstörd. Gick inte att få kontakt med henne och hon reagerade inte ens när Scott lyfte upp henne ur grusen. Vad fan Aaron, varför?

Jag hade en enorm klump som värkte i halsen men jag kunde inte bryta ihop nu. Men det var svårt. Att se Selena såhär var oerhört hjärtskärande, jag önskade att det fanns minsta lilla sak jag kunde göra för henne. Men jag kunde inte göra annat än att finnas där för henne. Aaron hade lämnat henne, Scott berättade för mig så fort vi träffades efter han hade varit hos Aaron. Han hade hört en del av vad som hade sagts, men han trodde inte att Aaron faktiskt skulle hålla sig till det.

Vi hade försökt ringa efter Aaron flera gånger utan svar och när Selena inte heller svarade så fanns det ingen tvekan om att vi skulle köra dit. Väldigt tur det.

Bilresan hem till mig var tyst, jag satt tillsammans med Selena i baksätet men hon sa inte ett ljud. Blicken var tom men tårarna fortsatte rinna ner för hennes blöta kinder, det fanns inget stopp. Hon var fullkomligt krossad. Jag kramade hennes hand utan minsta lilla reaktion, men hon var tvungen att veta att jag fanns där för henne.

Klockan var närmre tolv när jag hade bäddat ner Selena i min säng och hon hade fortfarande inte sagt något. Med dörren till sovrummet lite på glänt gick jag ut till Scott som satt i köket och vilade huvudet i sina händer. Jag gick fram och strök honom över håret och han såg upp på mig. Försiktigt satte jag mig i hans knä och han slog armarna om mig. Det var då de kom, mina tårar.

"Det kommer bli bra Kenna, jag lovar dig." Sa Scott tyst samtidigt som han strök mig över ryggen. Men hur kunde han ens lova det? Vi visste inte var Aaron var och min bästa vän låg fullkomligt krossad och apatisk i min säng. Det var som att skalet av henne var där men själen hade lämnat.

Det ringde i Scotts telefon och han plockade snabbt upp den ur fickan på sin gröna bomberjacka. Aarons namn lös på skärmen och han svarade snabbt. Även om jag inte hade velat så kunde jag inte undvika att höra vad som sades.

"Aaron, för helvete! Var är du? Vad fan är det som händer egentligen?!" Scotts röst var orolig och hård på samma gång. Han hade sänkt rösten för att inte Selena skulle höra.

Aaron suckade och var tyst i några sekunder "Det var det enda rätta Scott." Han hade gråtit, rösten var tjock och det hördes att han precis upplevt något av det värsta i sitt liv. Fullkomligt förstörd var vad han var. Precis som Selena.

"Var är du Aaron?"

"Tillräckligt långt bort." Aaron tog ett djupt andetag "Scott du måste lova att göra en sak för mig."

Mitt hjärta började slå hårdare mot bröstet och paniken spred sig i kroppen. Detta kunde inte vara bra. Scott såg på mig en liten stund innan han svarade.

"Okej."

"Ta ha-.." Rösten sprack och han började gråta. "Ta hand om Selena och t-tvillingarna när jag är borta."

Jag slog händerna för munnen och tårarna strömmade okontrollerat ner för mina kinder. Han kunde inte mena allvar. Utan oss skulle han dö när Charles hittade honom. För han skulle utan tvekan hitta honom, förr eller senare. Vi skulle ju försöka lista ut ett sätt att bli av med Charles och nu gav Aaron bara upp.

Scott blev panikslagen "Aaron, nej säg inte så! Vi ska lösa det."

Klick.

Med chockat uppspärrade ögon såg jag och Scott bara på varandra. Han hade bara lagt på. Scott försökte gång på gång att ringa tillbaka med kom endast till telefonsvar. Jag suckade och sjönk ner på golvet i tårar.



Okej, bara för att jag varit så FRUKTANSVÄRT dålig på att uppdatera på ett väldigt bra tag så får ni ett nytt kapitel redan idag! :) Något kortare än vad jag vanligtvis brukar publicera men jag tyckte faktiskt det blev en bra cliffhanger just där ;) Hoppas ni blir nöjda och att ni kan släcka törsten efter nytt kapitel lite grann haha :) STORT tack till er! <3

The Real MeDär berättelser lever. Upptäck nu