Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 1

Våren 2014

Jag sätter mig på bussen och pluggar in hörlurarna i öronen. Det är i mitten av mars och vårväder. Lite konstigt, ja, men det är bara skönt. Jag älskar våren och sommaren. Vintern är väl okej, men den är så kall och jag är inget fan av snö.

Just nu är jag påväg till skolan. Inte för att jag har något emot skolan, men jag kan inte säga att jag älskar den. Jag börjar bli lite skoltrött, men nu är det sista året innan gymnasiet och då måste man kämpa lite extra. Felix har det nog tuffast, med alla dans lektioner och skolan. Jag stöder honom hela vägen.

Jag lutar huvudet mot sätet och blundar. 'I see fire' spelas i mina öron och jag lyssnar på gitarrens spel. En dag ska jag försöka lära mig denna låt. Den är så bra sjukt bra. Om ni trodde att jag skulle sitta och fangirla över The Fooo's låtar så gör jag er besvikna. Jag älskar deras låtar och så, men jag behöver inte en telefon och ett par hörlurar för att höra deras låtar. Faktum är att dom är svåra att få tyst på när dom väl har börjar sjunga. Jag ler åt tanken och öppnar ögonen. Jag suckar djupt, men lyckligt, och sluter ögonen igen. Snart är det påsklov och jag har inte planerat någonting, men jag antar att jag ska hitta på någon med Felix och kanske resten av killarna.

Bussen saktar in och jag gör mig redo för att kliva av. Dörrarna öppnas och jag möts av solens strålar. Vinden är sval, men inte kall, utan behaglig. Jag drar ett djupt andetag och rättar till väskans axelband som åkt ner på armen. Jag fiskar upp mobilen ur fickan och smsar Felix.

'Hej älskling, är du i skolan? ❤️' skriver jag och börjar gå.

Jag tittar på klockan. Visarna står på 08.45 så jag har en kvart på mig och det tar 10 minuter till härifrån. Perfekt! Min mobil plingar till och jag låser upp.

'Hay babe, nej, jag försov mig.. Igen.. Men jag skyndar mig! ❤️' skriver han.

Jag suckar och skakar på huvudet.

'Har du ingen väckarklocka lilla du? ❤️😏' skriver jag, bara för att retas lite.

'Om det är någon som är liten så är det du, älskling ❤️' blir hans svar och jag ler.

'Älskar dig med 😚❤️' skickar jag och lägger ner mobilen.

Jag snabbar på stegen lite och lyssnar till låten 97 ways. Det är nog den bästa låten dom gjort, enligt mig. Men min kompis inne i Stockholm, Johanna, tycker att deras senaste låt POPing It är den bästa. Visst, den är bra, men 97 ways är min favorit. Varför vet jag inte, det bara är så. Jag ler när jag hör deras röster i mitt huvud. Plötsligt slutar musiken och jag tittar på mobilen.
'Joakim' står det. Vad vill han nu?

"Hallå?" svarar jag och låter mobilen vila i min hand så jag kan prata i hörlurarna.

"Hej Märta, vart är du?" hörs Joakim's röst i andra änden. Han låter lite stressad, nej, nervös.

"Jag är påväg till skolan, men frågan är vart du är? Vart var du igår?" frågar jag och jag hör hur arg jag låter.

"Det spelar ingen roll! Men var försiktig okej? Om du märker något konstigt ring mig direkt!" säger han och lägger på.

Nu blev jag riktigt arg. Först svarar han inte på min fråga sen försöker han skrämma mig. Jag trodde han höll på att växa upp! Men jag hade visst fel. Jag suckar trött och sätter på musiken igen. Jag är faktiskt orolig för Jocke. Han är sällan hemma och han svarar aldrig när man frågar vart han varit. Han håller på att försvinna från mig. Vi har alltid varit nära varandra men nu känns det som om något drar honom från mig. Det är en otäck känsla. Jag är rädd för att förlora honom. Tänk om Jocke menade allvar? Men varför skulle jag vara försiktigt? Mitt i mina tankar ser jag skolan. Jag måste prata med Felix, eftersom han brukar vara med Jocke. Han kanske vet något som jag borde veta.

Jag öppnar skåpet och slänger in min väska. Jag drar av mig jackan och sneglar mot Felix skåp. Det är 4-5 skåp till vänster om mitt. Jag saknar honom. Okej, jag träffade honom senast igår, men jag är typ beroende av hans närhet. Jag skulle aldrig klara mig en vecka utan honom, vilket är ett ganska stort problem. Jag ler lite olyckligt och stänger skåpet. Jag har NO nu på morgonen och Felix har SV. Så jag antar att vi inte kommer träffas förrän klockan halv elva. Jag suckar och stänger skåpet. Jag drar en hand genom mitt hår.

"Märta!" ropar någon.

Jag snurrar runt och skiner upp i ett leende.

"Hej Alicia" säger jag när hon kommer fram till mig.

"Hej! Vart är Felix?" frågar hon och ler.

Jag suckar och himlar med ögonen.

"Han försov sig.. igen" svarar jag och betonar 'igen'.
Alicia skrattar åt min min och krokar ihop våra armar.

"Den där typen asså" skrattar Alicia och nu skrattar jag också.

Ja, Alicia och jag har konstig humor, men det är väl så bästa kompisar är? När vi lugnat ner oss kollar jag på klockan. Nu visar den 09.03 och jag spärrar upp ögonen.

"Shit, vi har börjat! Men kan du säga till Felix att vi ska mötas vid trappan efter lektionen?" frågar jag Alicia och ser bedjande på henne.

"Självklart, men lycka till på NO:n!" säger hon och springer iväg till svenskan.

Jag ler efter henne innan jag börjar gå mot mitt klassrum.

Jag öppnar dörren och allas blick vänds mot mig.
"Ursäkta att jag är sen" säger jag till Mats.

Han nickar och ger mig ett leende. Jag går och sätter mig bredvid Elin.

"Hej" viskar jag till henne.

"Vart fan har du varit? Säg inte att du har varit med Felix" viskar hon och rynkar pannan.

"Nej, Felix har försovit sig! Jag var med Alicia, och vi glömde bort tiden" viskar jag och slår upp mitt skrivblock.

"Aja, det bästa är att du är här iallafall" viskar Elin och ler.

Jag ler tillbaka och tar fram penna och sudd ur pärmen. Jag tittar upp på tavlan och ser vad det står. Vi har läxa tills nästa fredag på kemiska reaktioner. Jag skriver ner det men kommer av mig och börjar rita istället. Jag ritar ett öga som sedan blir utvecklat till ett ansikte. Jag blir faktiskt ganska nöjd, men jag vet att Mats inte blir det. Jag har redan fått en varning om att jag måste fokusera bättre. Grejen är att det är så långtråkigt. Vi har alldeles för långa lektioner.

"Så, glöm inte läxan tills fredag, och jag förväntar mig att ni har övat till den då!" säger Mats högt för att övertala prasslande papper och pennor som slår i marken.

Ett högt stön hörs från killarna och dom tittar surt på Mats. Jag himlar med ögonen. Varför kan inte killar bara ta det som det är? Vi har en läxa, so what? Det är bara att öva lite varje dag så kan man den. Jag slår ihop skrivblocket och lägger tillbaka pennan och sudd i pärmen. Nu måste jag skynda mig annars undrar nog Felix vart jag är.