Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 15

När jag kommer in genom korridoren får jag blickar på mig. Alla vet om vad som hänt. Alla viskar bakom min rygg. Ingen möter min blick. Jag går snabbt till mitt skåp och låser upp med den lilla nyckeln. Jag ser Elin och Alicia längre ner i korridoren. När dom ser mig börjar dom komma närmare. Jag tar ut mina saker ur skåpet och låser det. Jag börjar gå mot tjejerna. Elin ger mig en lång kram. Alicia biter sig i läppen och kramar mig ännu längre.
"Jag är ledsen" viskar hon.
Jag snyftar och kramar henne hårt. Dom här två tjejerna är dom bästa. Jag älskar dom av hela mitt hjärta. Vi börjar gå mot vårt klassrum. Nu på morgonen har vi NO med Mats. Felix också. Jag är nervös, det är klart. Jag kommer inte kunna titta på Felix eller någon av killarna på samma sätt som jag gjorde förut. Plötsligt får jag syn på Jessica. Hon möter min blick, men hon ger mig inte ett elakt flin som förväntat. Istället kan jag se sorg och medkänsla i hennes utryck. Jag viker undan med blicken och tittar ner i golvet. Jessica har alltid varit taskig mot mig. Men ändå kändes det som om det hon sa till mig med blicken var sann. Hon mår dåligt pågrund av Jockes död.
När vi kommer in i klassrummet blir det knäpptyst. Alla blickar vänds mot mig och jag känner hur den obehagliga tystnaden börjar ta kål på mig. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Att jag kan prata med mina vänner, skratta och vara mig själv. Men det kan jag inte när alla påminner mig om att jag förlorat en familjemedlem, genom tystnaden. Jag söker med blicken efter Felix. Han är inte här, antagligen försenad som vanligt. Jag går och sätter mig på min plats. Bredvid mig sätter sig Elin. Våra platser är intill fönstret och jag tittar ut över skolgården. Små barn springer runt och skrattar. Ett av dom faller och börjar gråta. Han har skrapat upp knät och ut ur det sipprar röd vätska. Hans kompis springer fram till honom och lägger en tröstande hand på ryggen. En annan springer för att hämta fröken.
"Godmorgon klassen" säger Mats.
Alla svarar godmorgon. Jag vänder blicken mot tavlan. Felix kom nu.
"Det är inte långt kvar nu till sommarlovet och vi har ett område kvar. Att bygga." säger Mats. "Vi ska bygga en stad som finns i framtiden. Ni måste komma ihåg att staden måste ha polisstation, skola och ja, det ska vara som ett helt vanligt samhälle. Jag har delat upp er i olika grupper som ni ska jobba i. Första gruppen är Felix, Märta och Elin."
Jag är glad att jag kom med dom som jag känner bäst. När Mats berättat klart så ler han mot klassen.
"Kom ihåg att vi har inte så många lektioner kvar, så ni måste vara effektiva i ert tänkande och planerande, glöm inte..." säger han men avbryts när dörren öppnas.
"Förlåt för att jag är försenad" mumlar Felix och går till sin plats.
Han ser väldig sammanbiten ut och jag får en känsla av att något inte är som det ska. Elin som också verkar märkt att något inte är som det ska kollar på mig med en rynka mellan pannan. Jag rycker på axlarna och tittar på Felix.
"Felix, kan du stanna kvar efter lektionen?" frågar Mats och Felix svarar med en nick.
"Bra, då sätter vi igång!" säger Mats och slår ihop händerna.
Alla reser sig och börjar gå till sina grupper. Elin kollar på mig.
"Vänta här, jag ska pratade Felix" säger jag och reser mig upp.
Jag går mot Felix bord. Han sitter och tittar rakt fram. Jag sätter mig bredvid honom och tar hans hand.
"Vad är det?" frågar jag tyst.
"Lukas är här på Värmdö" svarar han lika tyst.
Jag blir alldeles stel.
"Va? Hur vet du det?" frågar jag.
"Märta..." säger Felix men jag avbryter honom.
"Om du berättar A får du också berätta B" säger jag.
"Kan vi snacka efter?" svarar han lite irriterat.
Jag förvånas av hans attityd. Han har aldrig betett sig såhär förut.
"Visst, men du behöver inte låta sådär. Det var inte jag som startade det här" säger jag kallt och reser mig från min plats bredvid honom.
"Va var det där om?" frågar Elin när jag kommer tillbaka.
"Inget" svarar jag kort. "Kom igen, vi borde börja med vårt arbete nu."
"Ska jag gå och hämta Felix?" frågar hon vänligt.
Jag nickar och tar fram penna och sudd. Varför ska jag alltid förstöra det?

Jag knackar med pennan mot bordet och suckar.
"Okej, så hur ska vi bygga?" säger Elin och försöker få igång vår grupp.
Jag rycker på axlarna och sneglar på Felix som sitter framför mig.
"Asså, det här är så tråkigt" stönar han och suckar.
"Inget blir bättre av att du sitter och gnäller" säger jag men ångrar mig genast.
Felix blänger surt på mig och öppnar munnen för att säga någon spydig kommentar.
"Guys! Sluta, snälla?" avbryter Elin och tittar på mig och Felix.
Jag sätter armbågarna mot bordet och lutar huvudet i händerna. Great, nu börjar Felix och jag bråka. Allt är mitt fel. Varför ska jag alltid överreagera på allt? Jag känner hur mina ögon vattnas. Varför? Jag snyftar till samtidigt som jag reser mig från min plats och lämnar klassrummet. Jag kan tänka mig hur alla blickar vänds mot dörren efter mig och hur Mats tittar förvånat ut över klassen och frågar något i stilen med 'Var det något som hände?'. Allt, Mats. Allt hände. Jag går mot biblioteket och sätter mig i soffan som står intill väggen. Den ser så ensam ut. Jag lägger ansiktet i knäna och vaggar kroppen fram och tillbaka. Varför händer det här mig? Jag gråter ut och bannar mig själv för att jag betett mig som en idiot mot Felix. Han förtjänar det inte. Jag hör fotsteg. Mina snyftningar upphör och jag tittar upp för att se vem som kommer. William. Jag känner ilskan bubbla upp i min kropp.
"Gå..." mumlar jag.
"Märta..." börjar William men jag låter honom inte prata.
"Gå iväg! Jag vill inte se dig!" skriker jag och ställer mig upp.
Wille backar ett steg och håller upp händerna till försvar.
"Märta vad är det?" frågar han oroligt.
"Sluta låtsas! Jag vet allt! Allt Wille!" säger jag och snyftar.
Wille spärrar upp ögonen och öppnar munnen för att säga något men han stänger den igen, han tvekar.
"Tack så jävla mycket, för ingenting" säger jag och går förbi honom.
Jag går ut i det fina vädret och styr stegen hemåt. Jag orkar fan inte mer. När jag kommer hem slänger jag igen dörren och går raka vägen upp på mitt rum. Jag slänger mig på sängen och gråter ut. Det är faktiskt jävligt skönt. Jag tar upp mobilen ur fickan och går in på Twitter. Jag trycker på ikonen längst upp till höger.
"@FelixSandman varför beter du dig som en idiot?" skriver jag och tweetar den. Jag får direkt massa kommentarer.
"Har ni gjort slut??!?!?!? 😱😓❤️"
"Bråkar ni?!?! Säg inte att ni gjort slut!!!"
"Har ni gjort slut? Då kan man haffa Felix eller hur? 😏"
Jag skiter i att svara och kollar igenom allt nytt. Felix har lagt ut en tweet för fem minuter sen.
"I wish I could just take back those words and tell you that I love you, instead." står det.
Jag biter mig hårt i läppen och kramar mobilen i handen. Varför ska allt vara så jävla fucking svårt? Jag får ett nytt meddelande. Jag går in på ikonen med meddelanden och ser att meddelandet är från Felix.
"Vi måste prata, kan du öppna dörren?"
Jag biter mig i läppen och kliver upp ur sängen. Jag slänger en blick i spegeln och torkar bort tårarna och blöter ansiktet. Jag går ner för trappan och mot hallen. I dörrfönstret kan jag se Felix siluett. Jag andas in och öppnar dörren. Felix tittar på mig innan han kliver in i huset.
"Du vet att jag fortfarande är sur på dig va?" säger jag och lägger armarna i kors.
"Ja" svarar han och tar av sig skorna.
"Så, varför kom du då hit?" frågar jag och tittar på honom.
"Du vet varför" svarar han en aning irriterat.
"Nej" svarar jag.
Felix tittar på mig och tar ett steg närmare.
"Märta, sluta lek med mig nu" säger han och tittar mig i ögonen.
"Jaha, så nu är det jag som leker med dig? säger jag och låser fast hans blick.
"Förstår du inte hur fucking svårt det har varit för mig? Jag har gått och oroat mig för dig varenda jävla dag, och du har alltid haft det så perfekt. Du vet inte hur de är att vara i min situation" säger han argt och tar ännu ett steg närmare.
"Men hur fan tror du jag har haft det då?" frågar jag, eller nästan skriker.
Felix tittar på mig och suckar. Han drar handen över ansiktet och börjar gå fram och tillbaka i hallen.
"Du är helt jävla otrolig Felix, vet du det?" säger jag och hinner ta ett steg i trappan när Felix tar tag i min handled.
"Felix, släpp mig" säger jag och tittar på hans hand som håller i mig.
"Nej, jag tänker inte släppa dig" svarar han och tittar menande på mig.
Jag ger efter och backar ner ett steg.
"Du har rätt, jag vet inte hur du har det. Men jag vet hur du kommer få det om vi inte håller ihop. Om vi inte håller ihop kommer dom ta dig från mig. Jag känner Lukas, han är inte den snälla typen. Jag ber dig inte om förlåtelse, jag ber dig bara att förstå" säger han och biter sig i läppen.
Jag tittar honom i ögonen. Varför blir det såhär?
"Jag är ledsen Felix, men som du sa. Det kanske är bäst om vi inte är tillsammans" säger jag och vänder mig om för att gå upp igen.
Felix tar min hand och drar ner mig igen. Han drar mig intill sig och lägger en arm runt min midja. Jag tittar förvånat upp på honom.
"Baby everything so overdone, but I guess you already know it when, two hearts beat as one..." sjunger han och lägger min hand över sitt bröst.
Jag kan känna hans hjärtslag som verkar gå i 120. Jag tittar upp på honom igen och biter mig i läppen.
"...but if I save my love for you go stronger with these days, could you forgive these unspeakable cliches, we say we fall in love, wasn't never enough..." fortsätter han sjunga.
Han böjer sig ner för att kyssa mig. Mina händer placeras på hans nacke och drar ner honom sista biten till mina läppar. Jag öppnar munnen och låter hans tunga komma in. Felix hand glider ner under min rumpa. Jag drar fingrarna genom hans hår och känner hur en tår rullar ner för min kind.
"Förlåt Felix" viskar jag mot hans läppar.
"Sch" viskar Felix och lutar sin panna mot min.
Han torkar bort tåren från min kind och ler snett. Jag har nästan glömt hur hans leende ser ut.
"Jag älskar dig Felix. Jag överreagerade bara, det gör jag alltid...." säger jag och tittar honom i ögonen.
"Nej, det gjorde du inte" mumlar Felix mot mina läppar.
"Jo, det gjorde jag!" envisas jag men avbryts av Felix läppar som pressas mot mina.
"Jag skrek åt William..." mumlar jag och tittar Felix i ögonen.
"Det är okej, Märta. Du har gått igenom en skitjobbig grej. Det är okej att ta ut sin ilska då" säger han och ler försiktigt.
"Jag har bara så dåligt samvete efter det jag gjorde mot honom" viskar jag och pressar ihop läpparna.
"Ha inte det" säger han och tittar mig i ögonen. "Kom, det finns en sak vi måste prata om."
Han drar med mig ut till soffan.
"På lördag ska Lukas gå på en fest här i närheten. Jag har pratat med Oscar och Ogge, och dom tycker precis som jag att vi borde ta chansen att ta honom då" säger han.
"Vad menar du?" frågar jag och tittar på honom.
"Vi måste döda honom" svarar han, som om det inte var en big deal. Det här var oväntat. Jag menar jag visste ju redan att det var ända utvägen, men det kom så plötsligt. Jag nickar långsamt och drar efter andan.
"Så du har vapen?" frågar jag och känner hur jag darrar på rösten.
"Ja" svarar han ärligt. "Jag kan inte gå obeväpnad."
"Har du vapen på dig nu?" frågar jag och sväljer hårt.
"Nej" svarar han och kollar på mig. "Du är inte rädd för mig, va?"
Han låter förvånad, men ändå inte. Jag skakar på huvudet.
"Nej, det känns bara konstigt..." svarar jag och pressar ihop läpparna som jag alltid gör när jag blir osäker.
Felix hoppar närmare mig och kramar om mig.
"Litar du på mig?" Hans andedräkt kittlar mig i nacken. Jag ryser till och tittar upp på honom.
"Ja" svarar jag och nickar ärligt.
Jag litar på Felix. Jag vet att vad han än gör, så gör han det för att det är det ända rätta.
"Felix?" viskar jag.
"Mhm."
"Har jag någonsin berättat hur mycket du betyder för mig?" viskar jag och flätar ihop våra händer.
"Nej" säger han.
"Ända till universums slut och tillbaka" säger jag och ler.
Felix skrattar till och ler.
"För mig betyder du dubbelt så mycket som det" svarar han och biter sig i läppen, sådär sexigt som bara han kan.
"Det går väl inte?" säger jag och ler.
"Universums slut då, du menar att det finns?" skrattar Felix.
"Någonstans måste det ju ta slut?" säger jag och rycker på axlarna.
"Nej, universum är oändligt. Och det finns inget du kan göra åt det" säger han och ler.
"Är du säker på det?" frågar jag.
"Mhm, hundra procent" svarar han och ler igen.
Jag ler också och lutar mitt huvud mot hans bröst. Mitt huvud lyft och sänks i takt med hans andetag. Jag kan höra hans hjärtslag och påminns om döden. Min bror är död. Jag kommer aldrig mer få se honom vid liv. Jag kommer aldrig få hålla hans hand, se hans fina leende eller höra hans röst igen. Tanken får mig nästan illamående. Eller inte nästan. Den får mig illamående. Jag slänger mig upp ur soffan och springer in på toan. Jag kastar mig ner bredvid toan och hinner precis få upp locket innan allt kommer upp. Jag känner Felix's hand på min rygg. Jag huttrar till och hoppas att det är slut nu. Från att ha mått bra till att må skit på en sekund, är ingen trevlig upplevelse.