Kapitel 22

271 13 0
                                    

Annika hjälper mig upp ur sängen eftersom jag måste på toa. Jag är inte säker på vad det var jag hade sett imorse. Det var Lucas, jag svär på att det var han. Han hade varit där, men ändå inte. Jag kände hans närvaro, hans äckliga närvaro och det gör mig så jävla rädd.
På ostadiga ben, och med ena armen över Annikas axel stapplar jag mot toaletten. Jag mår bättre och bättre för var dag som går men mentalt känns det som om jag blivit knivhuggen i samma gamla sår, gång på gång och det finns ingen där som torkar upp blodet. Jag får svårt att andas och blir tvungen att stanna. Annika säger ingenting utan låter mig hämta andan. Det är det som jag gillar med Annika. Hon är inte påträngande, hon finns bara där. Med tanke på att hon varit med om samma olycka som mig, är det inte så konstigt att hon visar sån medkänsla.
"Är du okej?" Frågar hon försiktigt och jag nickar även fast huvudet bultar då jag gör rörelsen. Vi fortsätter färden mot toaletten och jag fortsätter förtvivlat bygga på min oro med nya skrämmande tankar som får håret att resa sig i nacken. Felix lämnade sjukhuset för ungefär 3 timmar sedan. Han hade sovit dåligt inatt och det är förståeligt. Sjukhuset skulle behöva bära in en soffa till honom så han slipper sova i de hårda trästolarna. Jag måste ändå erkänna att det han gör för mig är värt mer än guld. Efter 3 år känns det som om han borde gått vidare, men det verkar inte som han har det. Vi har inte riktigt pratat om oss eller om det fortfarande finns något vi. Men det känns ändå som om vi har någonting tillsammans.

Det tog 20 minuter sammanlagt för mig och Annika till & från toaletten. Det måste vara rekord med tanke på att jag knappt kunnat gått förut. Annika säger att jag bör kunna gå själv inom kort & jag hoppas verkligen att hon har rätt. Jag börjar få ont lite överallt av att ligga i samma position dag ut och dag in. Jag har varit på sjukhuset två veckor nu och Annika säger att jag kan skrivas ut nästa vecka om det fortsätter gå så här bra för mig. Jag vet inte riktigt vad jag känner för det. Därute är jag oskyddad från Lukas och hans gäng, men härinne är jag fast. Jag vet inte vad som är värst. Men en sak vet jag säkert; vart jag än går finns Felix. Felix & alla mina vänner.

Kvällen närmar sig sakta, precis som Lucas. Resten av de ljusa timmarna ligger jag och stirrar ut genom fönstret. När Annika kommer in med middag låter jag den stå på bordet bredvid sängen, helt orörd. Jag tittar inte ens på vad som ligger på tallriken. Jag känner hur min kropp fylls av olust vilket gör att jag känner mig deprimerad. När mörkret lägger sig kan jag känna en eller två tårar som faller från mina ögon och landar på kudden. De följs av fler och snart blir kudden alldeles blöt. Jag försöker sluta ögonen, försöker sova. Men varje gång jag blundar dyker bilden av Lucas ansikte upp.

Men jag måste ha somnat någon gång, för när jag öppnar ögonen är det ljust ute. Tallriken är borta så jag antar att Annika måste tagit ut den. Min mage känns tom, men jag känner inget sug efter mat. Det enda jag känner för just nu, är att bli skjuten igen. Joakim. Hans namn känns främmande & så långt borta. Jag undrar om mamma & pappa fortfarande tänker på honom lika mycket som jag gör. Undrar om dom fortfarande gråter sig till sömns, precis som jag gjorde för tre år sen. Så många frågor.

Jag tittar ut genom fönstret då det knackar på dörren. Jag svarar inte kom in eller någonting överhuvudtaget, men dörren öppnas ändå.
"Märta?" Hör jag Annika säga men jag vrider inte på huvudet för att besvara henne. Dörren stängs och jag kan höra hennes fotsteg komma närmare.
"Märta, du behöver få i dig någonting." Säger hon men jag svarar inte. Vad är det för mening?
"Kan du dricka ett glas vatten iallafall?" Ber hon och jag överväger om jag ska svara eller låta bli. Tillslut nickar jag långsamt, utan att kolla på henne. Min hals känns torr och det skulle vara skönt att svalka av den brännande känslan. Annika ställer ner glaset på bordet, kan jag höra eftersom jag fortfarande inte vridit på huvudet. Men jag väntar tills dörren stängs innan jag vänder mig om och tar en klunk av det iskalla vattnet.
Inte förrän nu har det gått upp för mig att 3 år av mitt liv har gått bort. Inte förrän nu inser jag att jag är i livsfara. Inte förrän nu förstår jag allt.

Inte förrän nu förstår jag hur mycket Felix egentligen älskar mig.

Jag älskar dig Felix Sandman | f.sTahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon