Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 17

Jag skakar på huvudet.
"Nej."
Annika nickar lite fundersamt.
"Oscar Enestad."
"Nej."
Oscar Molander."
"Nej."
"Omar Rudberg."
"Nej."
Annika nickar och antecknar.
"Så det verkar som om du inte kommer ihåg alla personer som jag räknat upp. Antingen så känner du inte personerna eller så har du bara glömt vilka dom är. Vill du att jag ringer dom och berättar hur läget ligger till?" säger Annika.
"Ja" svarar jag.
Annika nickar och vänder sida på pappret.
"Eftersom du har legat i koma i 3 år är din kropp utmattad och ur funktion, det vill säga att du kommer ha svårt att röra dig. Det är inget farligt, du behöver ge din kropp tid att återställa sig. En sjukgymnast kommer komma en gång varannan dag och hjälpa dig med att få tillbaka din kropp. När din kropp är så pass återställd att du kan röra dig utan att känna dig utmattad får du lämna sjukhuset med återbesök en gång i månaden. Då kommer även din sjukgymnast vara här och höra hur det är. Hur känner du för det, Märta?" säger hon lugnt.
"Bra, men vad var det som hände?"
"Du har blivit skjuten i huvudet. Det förklarar din smärta som jag kan se på dig att du har. Kulan gick inte så pass långt in att du fått några större hjärnskador, men det märks att du glömt vissa saker" berättar Annika.
Har jag blivit skjuten?
"Varför blev jag skjuten?" frågar jag.
"Det vet jag inte, Märta. Jag är ingen polis. Men du behöver inte oroa dig, för gärningsmannen sitter inne."
Jag nickar. Hur kunde jag ha blivit skjuten och av vem? Ville någon se mig död?
"Jag ska ringa de fyra killarna nu och höra om dom kan komma förbi. Dom har varit här ganska ofta och det märks att dom verkligen bryr sig om dig, så du behöver inte oroa dig. Det är vanligt att när man legat i koma i tre år så glömmer man personer. Det är inget onormalt" säger hon och ler.
Hennes ord lugnar mig, men jag kan fortfarande inte koppla ihop namnen med deras ansikten. Annika stryker sin tumme över min hand och ler innan hon lämnar rummet och tystnaden lägger sig. Jag tittar ut genom fönstret. Det har blivit mulet nu. Jag kan nästan höra hur regnet träffar marken. Jag ser en klocka på väggen. Den är 14:03. Så jag har alltså legat i koma i 3 år? Jag tror inte det har gått in i min hjärna än. 3 år? Jag har missat så mycket. Hela gymnasiet. Jag skulle egentligen tagit studenten nu, räknats som vuxen, druckit mitt första glas vin. Men jag måste göra allt det, nu. När jag är vuxen. Eller jag är vuxen i kroppen. Men inte i hjärnan. Så borde det vara? Jag tittar på klockan igen. 14:04. Det här kommer bli en lång dag, jag menar månad, eller... år? Jag har ingen aning om hur länge jag kommer vara tvungen att stanna här.

Dörren öppnas och Annika kommer in. Hon ler mot mig och stänger dörren efter sig.
"Killarna är här om en halvtimme. Är det något du vill ha? Vatten? Är du hungrig?" frågar hon vänligt.
"Jag är lite törstig" svarar jag och ler försiktigt.
Annika nickar och försvinner ut ur rummet. Hon kommer tillbaka med vatten i handen. Hon hjälper mig att sätta mig upp innan hon ger mig glaset. Mina händer sluter glaset och det känns okänt att hålla i det. Det känns tungt och kallt mot mina händer. Jag höjer glaset mot mina läppar och tar en klunk. Min torra hals svalkas av och det känns som om det är is och inte vatten som åker ner i min hals. Jag andas försiktigt och låter luften fylla mina lungor.
"Det känns annorlunda, eller hur?" säger Annika plötsligt.
Jag tittar oförstående på henne.
"Jag har nämligen också legat i koma. 5 år. Jag var lika gammal som du när det hände. Om du vill så kan jag berätta hur jag upplevde det. Det kanske kan hjälpa dig att gå igenom allt" säger hon.
Jag nickar och sträcker glaset mot henne. Hon ställer det på bordet och drar ut stolen. Med hjälp av mina armar trycker jag upp mig mer i sängen och drar upp täcket.
"Allt började med att jag skulle på en fest. Min första fest. Det var jag och några tjejkompisar. Jag minns det så väl. Även fast det var 15 år sen. Som sagt, det var min första fest. Vi åkte bil dit, taxi. När vi kom dit var musiken så hög. Jag kan fortfarande minnas vilka låtar dom spelade, dunket ur högtalarna och kroppar som dansade tätt mot varandra. Jag drack mitt första glas sprit där. Som 15 åring upplevde jag mycket. Det var spännande och jag var helt kär i mitt äventyrliga liv. Jag träffade en trevlig kille som jag var med hela kvällen. Vi pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Vi klickade direkt."
Annika's ögon glittrar. Hon berättar om den här killen hon träffade. Hur hans såg ut, hur han var. Jag kan inte låta bli att göra en bild av honom i mitt huvud. Lång, vältränad, brunt blont hår, grön blåa ögon, ett fint leende, söt näsa och ett underbart skratt. Annika berättar om festen, varje detalj, varje sekund. Jag lyssnar spänt. Hon är duktig på att berätta. Plötsligt knackar det på dörren. Både jag och Annika vänder huvudena dit. En annan sjuksköterska med runt ansikte och brunt hår uppsatt i en fläta sticker in huvudet.
"Du har besökare" säger hon.
Annika reser sig och går mot dörren. Hon vänder sig om och ler mot mig.
"Jag får berätta mer nästa gång" säger hon.
Jag besvarar hennes leende. Efter ett par minuter efter att dörren stängs öppnas den igen. Första personen som kommer in är en tjej. Hon har blont spikrakt hår och stora ögon. Jag känner igen henne, fast ändå inte.
"Elin?" säger jag.
Hon ler och nickar.
"Ja, det är jag, Märta" säger hon.
Hon kommer fram till sängen och lägger sin hand ovanpå min samtidigt som hon sätter sig ner. Jag kramar hennes hand så hårt jag kan och orkar.
"Du ser annorlunda ut" säger jag och ler.
Elin pressar ihop läpparna och skrattar till. Tårar har bildats i hennes ögon och och snörvlar.
"Du med" säger hon och ler. "Hur mår du?"
"Jag vet inte. Ont i huvudet, mår lite illa och helt utmattad" säger jag och skrattar lite.
"Känns det inte konstigt att få veta att man sovit i tre år och missat allt som hänt?" frågar hon efter en stunds tystnad.
"Mmm, jo det är klart, samtidigt läskigt. Har dom berättat någonting för dig?" säger jag.
"Dom har berättat att du har vaknat, inget mer. Men killarna är påväg hit snart. Dom var hos typ Ogge's farmor som fyllde år eller något sånt. Så dom är nog här om några minuter. Felix har knappt lämnat sjukhuset en sekund, du anar inte hur-"
"Vänta, Elin. Jag förstår inte vad du snackar om" säger jag förvirrat.
Elin tittar på mig med sina rådjursögon, helt oförstående.
"Va?"
"Jag vet inte vilka dom är. Jag har glömt" säger jag.
"Du har glömt 4 av dom viktigaste personerna som du känner? Seriöst? Det var ju dom som var med dig när du blev skjuten, det var dom som var med dig hela tiden, det var dom som kom hit varenda dag för att se hur du mår, och du kommer inte ihåg dom?"
"Nej! Jag har legat i koma i 3 år, tror du jag kommer ihåg dom?" försvarar jag mig.
Elin sväljer nervöst.
"Du har alltså ingen aning om vilka dom är?"
"Nej!" säger jag för hundrade gången.
"Då är det nog bäst att jag berättar det då" säger hon och lägger ena benet över det andra.
"Vilka kommer du inte ihåg?"
Jag försöker komma ihåg namnen.
"Omar någonting, två Oscar... tror jag, och sen någon Felix" säger jag.
"Okej, så Omar Rudberg, Oscar Enestad, Oscar Molander eller också Ogge som han kallas och Felix Sandman. Märta, jag kan fortfarande inte förstå hur du kan ha glömt dom men inte mig!" säger Elin.
"Elin. Fokusera" säger jag.
Hon suckar och nickar.
"Dom är dina närmaste vänner. Du har inte känt dom i hela ditt liv, men dom står dig väldigt nära. Felix, han är..." säger hon men avbryter sig och tittar ner.
"Varför är han så speciell?" frågar jag och Elin höjer sitt huvud.
"För att han är din pojkvän."