Jag hatar när min bror Charlie måste åka iväg. Mina föräldrar försöker alltid förklara hur sjuk han är för mig. Att jag borde vara glad, för att allt flyter på som det ska i min egen hjärna. När jag sedan beklagar mig för att jag inte har någon lillebror att leka med, så försöker de ge mig dåligt samvete genom att påpeka att Charlie förmodligen har det ännu tråkigare där han sitter isolerad på ett Mentalsjukhus.
Jag brukar alltid böna och be att de ska ge honom en sista chans. Det gjorde de såklart också, i början. Charlie har varit hemma i många omgångar, men varje gång har varit kortare än den förra. För varje gång börjar allt om igen.
Grannens katt hittas i hans leksakslåda, med sina ögon utslitna. Pappas rakblad hittas fastkilade i rutschkanan på lekplatsen borta vid parken. Mammas vitamintabletter byts ut mot diskmaskinstabletter. Mina föräldrar har helt enkelt fått nog av sista chanser. De säger att hans sjukdom får honom att framstå som normal och snäll, och att det lurar läkarna att skriva ut honom. De säger att jag helt enkelt bara får stå ut med att ha det tråkigt, eftersom jag då åtminstone är trygg och skyddad från honom.
Men jag hatar när när min bror Charlie måste åka iväg. Det betyder att jag tvingas låtsas vara snäll tills han kommer tillbaka...
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Läskigt.../Emilia
Skriv gärna era favvo historier så ksk jag publicerar eran!👋🏻
DU LÄSER
UrbanLegends☠️
HorrorDenna bok innehåller lite spökhistorier, lite av mina egna upplevelser, olösta mord och lite andra "scary things" om ni vet vad jag menar...☠️NOTERA MÅNGA AV BERÄTTELSERNA ÄR KOPIERADE, DENNA BOK ÄR EN SAMLING AV MÅNGA SPÖKHISTORIER
