Jag tror jag är kär i dig - Dante Lindhe🌹

30.Olivia

Söndag 16 juni 2018

"Men Olivia sluta fjanta dig" säger Ludwig och suckar.

"Vadå fjanta mig? Jag tycker att det är så" säger jag och tittar allvarligt på honom.

"Att jag är med mina vänner för mycket?"

"Ja"

"På vilket sätt" säger han och tittar på mig med en undrande blick

"Du är borta mycket, som i fredags då var ju du ute och festade" envisas jag, jag tyckte egentligen inte att ha va så jätte mycket med sina vänner men jag ville ju bara vara med honom och jag vill liksom inte att han går ut utan mig. Jag är ganska avundsjuk av mig men egentligen ville jag ju bara att han skulle vara med mig och att han skulle gilla att va med mig.

"Du fick ju följa med, jag frågade ju om du ville följa med" brister han ut

"Ja men" säger jag och suckar

"Ja men vadå?"

"Vet du va Olivia, jag orkar inget mer! Jag får ju inte göra någonting längre utav dig! Vi har varit tillsammans i över en månad och på den månaden har jag varit med dig dygnet runt så jag vet inte vad jag ska göra längre, jag orkar inget mer!" Säger han nu med lite högre röst, jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, jag blundar och känner hur tår efter tår rinner ner från mina kinder.

"Gör du slut med mig nu?" Snyftar jag

"Olivia, jag vet inte själv" stammar Ludwig fram, rösten dom varit hög hade nu tagits över av en tyst och ledsam röst.

"Jag orkar inte längre" fortsätter han fast med en viskning, tårarna har nu börjar rinna från hans kinder också, och jag kunde inte må sämre nu.

"Jag älskar ju dig" viskar jag, Ludwig kommer och omfamnar mig i en kram och kysser mig mjukt i pannan

"Jag älskar dig med, men vi kanske skulle tagit en paus ett tag? Vi funkar inte tillsammans just nu" viskar han

"Det kommer aldrig funka med en paus heller det slutar bara med att man gör slut ändå" snyftar jag fram

"Men om vi bara är ifrån varandra ett tag så vi kan känna lite längtan att vara med varandra" fortsätter han

"Jag vill inte vara ensam" viskar jag

"Inte jag heller men det är det bästa vi kan göra just nu" säger han och kysser mig en sista gång sedan fortsätter han in till hallen. Jag sitter kvar på min plats i soffan och tittar på min fina Ludwig, eller kan jag säga så fortfarande, han är ju inprincip inte min längre, men han är ju fortfarande min i hjärtat. Jag tittar på Ludwig som slänger på sig sina skor, ute öser det ner regn, jag tyckte synd om Ludwig som skulle ut i regnet.

"Jag älskar dig Ludwig" säger jag och han tittar upp på mig, jag ger han ett litet snett leende medan det öser ner tårar från mina ögon, mitt hjärta har gått i tusen bitar och jag kan inte förstå att det är sant, Ludwig som var min för 20 minuter sedan och vi hade det jätte mysigt tills lilla jag förstörde allt, det är mitt fel att han gjorde slut och det gör att det bara rinner skuldkänslor genom min kropp. På en sekund blev allting dåligt och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan honom. Jag har Aldrig haft så här starka känslor för någon som jag har för Ludwig och jag kan inte förstå att det är slut nu.

"Jag älskar dig också" säger han och tittar in på mig som sitter i soffan med lika rödsprängda ögon som han har, det sorgliga är att vi båda älskar varandra fortfarande men att det bara inte funkar just nu, jag vill så gärna att det ska funka. Han ger mig ett sista leende innan han lämnar mig i det mörka och just nu dystra huset hemma hos mig. Jag lägger mig ner i soffan och tårarna börjar spruta som en fontän nu, jag tar min mobil som ligger på soffbordet i vardagsrummet och går in på kontakter, jag trycker på Jolines nummer och signalerna börjar gå.

"Hej Oliva!" Säger Joline glatt

"Ludwig har gjort slut med mig" snyftar jag fram

"Va?!"

"Jag orkar inget mer Joline, han lämna mig bara här" brister jag ut

"Men gumman" säger hon och försöker trösta mig

"Jag klarar det inte, jag vill inte vara ensam, jag älskar ju honom"

"Jag vet Oliva, vad hände" säger hon med en lugnande röst

"Allt är mitt fel, jag sa att jag tyckte han var med sina kompisar för mycket, och han orkade inte längre så han gjorde slut, men vi pratade ett tag efter det och allt gick bra" snyftar jag

"Vad bra, jag är säker på att han saknar ihjäl sig och att det snart blir ni igen, det är bra ett vanligt bråk" säger hon

"Men det känns så konstigt, vi har bråkat så mycket på senaste tiden och jag förstår om han inte orkar längre men jag saknar honom redan och jag älskad honom" säger jag och tårarna börjar rinna igen.

Kvällen gick åt att prata med Joline, Maja och Lina som hjälper mig extremt mycket, jag har tittat på film, gråtit JÄTTE mycket och mått skit rent ut sagt. Jag vill inte göra någonting längre och min mamma kom hem för att vara med mig ett tag sedan behövde hon åka igen. Jag var mycket ensam hemma pågrund av att mina föräldrar reste mycket med jobbet och jobbade här i Stockholm oftast sent på kvällarna, såklart var det jobbigt men när jag hade Ludwig och skolan kände man inte av ensamheten lika mycket. På tal om Ludwig har jag tittat igenom bilder på oss två, kanske inte så bra men kan inte släppa honom, jag har velat ringt och skickat sms men har inte riktigt vågat. Min fina Ludwig, jag äskar honom så mycket och han kommer alltid vara min för mig.

.......
Ett väldigt konstigt kapitel men hoppas att ni tyckte att det var lite bra iaf, jag är ganska stolt över mig själv att jag håvars har suttit och skrivit nonstop för oftast brukar jag ta ett tag på mig att skriva klart kapitlen för jag kommer alltid på saker jag vill göra när jag skriver så jag avbryter alltid det jag gör, inte så bra men vad ska jag göra åt saken?😂 jag tyckte att set kanske skulle vara roligare och ha lite olika perspektiv i boken såklart kommer fokuset ligga på Dante och Joline eftersom att det är dom boken handlar om men vill ha in lite andra perspektiv också, hoppas ni gillar det.

Rösta och kommentera❣

Följ gärna min instagram💓
Hov1_x