HALV ✔

e t t

Raelynn
🌹

Att flytta skulle bli kul.

Eller det var i alla fall det jag hade försökt intyga mig själv enda sedan jag fick reda på det. Liksom mamma och pappa hade pratat om det i något år eller så men jag hade aldrig riktigt förstått hur allvarliga dem var med det förrän nu. Nu, när vi väl hade gjort det.

Det första mamma hade sagt till mig när vi hade kommit fram till huset var att jag skulle gå ut med Pucko, alltså vår puckade hund. Och nu tänkte du säkert, vem fan döper sin hund till Pucko?, men skyll inte på mig.

För det första så var inte jag som döpte honom, den äran gick helt klart till Reed, min bror. Men i alla fall så fick han sitt namn av en enda anledning som var ganska självklar, hunden var helt enkelt korkad.

Till exempel; varje gång jag fyller upp en skål med vatten åt honom lapar han inte i sig det som ett vanligt husdjur, nej, han doppar bokstavligt talat hela huvudet i bunken och dricker. Och det var bara en av dem konstiga sakerna han gör, jag skulle kunna fortsätta att rabbla upp mer idiotiska scenarion om jag så ville.

När jag fick den uppgiften istället för att packa in, blev jag genast glad. Jag tyckte först nästan lite synd om Reed som skulle vara tvungen att bära in alla saker själv, utan min hjälp, men så kom jag genast ihåg hur mycket han hade skrytit i bilen om hur stora hans armmuskler var. Och om de väl var så stora som han sa att dem var, (det var dem inte), borde han inte ha något emot att använda dem, hade jag tänkt och himlat med ögonen.

Alla möjliga tankar flög omkring i mitt huvud och distraherande mig nästan ifrån Puckos viftande svans och klumpiga tassar. Han var ovanligt glad över att få gå på promenad idag, säkert eftersom bilturen hit var oändligt lång och allt klagande från oss andra hade inte gjort saken bättre.

Jag tog ett säkrare grepp på det utnöttande kopplet samtidigt som jag gick och nynnade på Bad boys av Lilly Ahlberg. Hittills gillade jag vad jag såg, vi hade flyttat från en riktig fullproppad stad fylld med människor till hit, här där inte fanns en åttondel så mycket personer och förvånansvärt nog gillade det. Jag kunde gå ut med Pucko utan att möta någon annan vilket var skönt, liksom jag typ hatade människor som jag inte kände.

Efter ett tag med lugn och ro började Pucko plötsligt att skälla rakt ut mot skogen som var på sidan om trottoaren vi gick på. Hans skall var inte så som dem brukade vara och istället var dem fientliga och hans ställning var skärpt som om hans stod på vakt.

Jag tittade frågande på honom och flyttade blicken dit han kollade men såg ingenting, han tittade verkligen ut i tomma intet, det fanns varken någon människa eller ekorre som skulle förklara hans handling.

Wow, inte undra på varför han hette Pucko...

"Det är ingen där", sa jag som om det var självklart - vilket det var - och försökte rycka i kopplet så att han skulle fortsätta att gå och ignorera det han nu skällde på. "Dumma hund."

Men han rubbade sig inte från platsen, utan fortsatte att stirra ut i den ödelagda skogen och skällde som en galning. Hans aggressiva skall gjorde nästan ont i mina öron, så högljudda var dem.

Jag blundade som reflex av allt oväsen och blev helt tagen när han plötsligt började dra och rycka i kopplet. Försökte han springa in i skogen? Vad i hela-? Varför gjorde han det?

"Hallå, sluta." sa jag, tog ett hårdare grepp om handtaget och försökte hejda hans rörelser.

Plötsigt slutade han att kämpa och gav upp, jag slutade att dra och suckade lättat. Lugnet varade knappt en halv sekund innan jag insåg varför han hade slutat, Pucko var inte här.