HALV ✔

t r e t t i o f y r a

Xander
🌖

Jag flög bakåt och hamnade på marken med en duns. Mitt hjärta slog så snabbt att det var som om jag hade sprungit ett maraton och min andning var ojämn. Gräset kittlade mina armar som hade tagit emot mitt fall när jag föll men det hindrade inte smärtan från att komma när jag såg Raelynns ansiktsuttryck.

Hon satt där, helt perfekt men sin tröja nerdragen med sin bara axel. Hennes ljusa trollhår var vilt och kinderna bedårande röda av förlägenhet. Hon såg också så bräcklig ut att jag inte ville göra något annat än att bara hålla om henne.

"N-nej", pressade jag fram men det var svårt, så jävla svårt.

En del av mig ville bara ge vika och ta frestelsen och bita henne där och då. Låta mina tänder sjunka in precis där hennes axel och hals möttes och göra henne min - men jag kunde inte.

"Varför inte?" viskade hon och jag slöt ögonen. 

Det var som om jag var en alkoholmissbrukare och hon en nyöppnad flaska av whisky, allt i mig skrek åt mig att göra det men när jag mötte hennes blick klarnade allt. Det här var verkligen inte rätt tillfälle, inte för mig eller för henne. 

"Jag kan inte, inte efter allt som du har gått igenom i dag så skulle jag aldrig utsätta dig för något sådant här", jag skakade på huvudet och reste på mig. "Det skulle vara omoraliskt."

Hon ställde sig också upp från hammocken och tröjan åkte uppåt och dolde axeln igen, jag svalde. 

"Xander, jag...", började hon men jag satte mitt pekfingret för hennes mun. 

"Du förlorade din hund i dag", mumlade jag och lät handen fall till sidan igen, "ditt hus blev attackerat av varulvar... och så har du knappt ens tänkt på det här, att bli märkt är något allvarligt, någonting som man behöver fundera på ett långt tag, för vad händer om du ångrar dig? Det vill jag inte, för du förtjänar bättre."

Hennes ansikte veknade och den tidigare förvirringen var försvunnen. Hon mötte inte min blick utan hade ögonen fixerade på marken, munnen en aning öppen och snart förstod jag varför. Hennes underläpp darrade. 

Hon grät. 

Jag hade sett många tjejer gråta på grund utav mig men aldrig hade jag känt så här, det var som om  hela min värld rasade samman mitt framför mig. Hennes ögon såg mycket mer gröna ut än vad dem brukade göra när de var glasiga av tårar som trängde sig ut ur ögonvrårna. Hon snyftade till och jag kunde inte hindra mig själv från att sträcka mig fram och torka bort det blöta med min tumme. Jag lät handen vara kvar på hennes kind när hon tittade upp och vi fick ögonkontakt igen. 

Utan att vi sa något pressade jag henne mot min bröstkorg för att trösta. Jag hade bara gjort det en gång förut när Dillon hade försökt att fråga ut Shannon Robertson på en dejt men blivit dissad och ledsen. Men det här var annorlunda, i stället för att klappa på axeln var vi kropp mot kropp. 

Efter flera minuter öppnade jag munnen igen.

"Är... du okej?" 

Hon tittade upp och huden under hennes ögon var fuktig av tårar som hade runnit där. 

"Mhm", mumlade hon och torkade sig i ansiktet, "men du har rätt, jag vet inte vad jag håller på med just nu..." 

Hon snyftade till.

"Tror du... att min familj har det bra på hotellet?" undrade hon och jag nickade bekräftande. "Vad känner de om att Pucko är död?" Det sista viskade hon bara ut men jag uppfattade det.