HALV ✔

t r e t t i o

Raelynn 
🌹

Jag hade nog aldrig beskrivit en lärare som läskig förut men när det gällde Mr. Clarkson var jag tvungen att ändra på det. Bara genom att möta hans gamla men ursinniga ögon visste jag att helvetet var nära. Det var nästan som att stirra in i djävulens själ.

Enda sedan kvarsittningen med Xander och allt pappersarbete vi hade lämnat honom med hade jag försökt att undvika honom så mycket som jag kunde men det var omöjligt nu. Redan från första stund den sista lektionen startade hade jag uppmärksammat hans laser ögon som brände hål på mig och hur han hade muttrat något ohörbart när han gått förbi - ett utav de första tillfällena jag var glad över att jag inte hade så bra hörsel. 

Så nu när han stod med sina taniga armar i kors över brösten och blockerade dörröppningen för mig kände jag hur en kall kår gick längs min ryggrad. 

Var det så här det kändes att vara med i en skräckfilm?

"Miss Wilson." Sa han med sin vassa röst som fick mig att hoppa till just som han justerade sina glasögon på nästippen, "jag behöver ta ett snack med dig."

Jag svalde ljudligt. 

"Å-åh", harklade jag mig och flyttade blicken ner till hans rutiga skjorta i stället för hans ögon som hade blivit blodsprängda av ansträngning, "vad... vill du prata om?" fortsatte jag och låtsades som om jag inte visste. 

"Unga dam, du vet mycket väl vad det här handlar om", fräste han så att hans näsrygg blev helt rynkig. "Om din och Xanders kvarsittning som ni bara satt och slappade på!"

Och innan jag ens hann öppna munnen för att svara hade han börjat rabbla upp skolans regler om ansvar och disciplin som han tydligen hade memorerat. Jag lyssnade lite halvhjärtat och nickade veligt före jag avbröt honom mitt i.   

"Jag förstår Mr. Clarkson, det gör jag verkligen men...", och jag kunde inte hindra mina senare handlingar, "Vänta, är inte det där Xander?"

Mina ord fick honom att vrida huvudet och fokusera på något annat i bara en liten stund men det var allt som behövdes. Jag puttade mig förbi honom och började springa fortare än vad jag förut hade gjort. 

"HEY!" hörde jag honom bakom mig men jag vågade inte riskera mitt liv genom att titta bak utan fortsatte rakt fram. "FORTSÄTT SÅDÄR FÖR DU KAN SPRINGA NU MEN DU KAN INTE GÖMMA DIG FÖR ALLTID!"

Det fick mig bara att öka farten ännu mer när jag slingrade genom folkmassan med alla elever med min ryggsäck hängande på axeln. Jag stannade inte förrän havet av elever hade skingrats mer men det var också då jag råkade springa in i någon. 

Jag hade händelsevis störtat rakt in i Grayson.  

Senaste gången jag hade sett honom var i skogen innan jag hade blivit jagad och attackerad av de enorma vargarna. Han såg inte alls lika bra ut som han hade gjort bara för någon dag sedan i stället var han täckt av massvis med skador som blåtiror, rivmärken och en sprucken underläpp. Hade han också fått stryk av vargarna?

"Raelynn." Sa han och rätade på sig medan hans gröna ögon mötte mina. "Jag letade precis efter dig."

Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till och det kändes stelt. Det var någonting med sättet han samtalade på som verkade frånvarande eller hur skulle jag beskriva det... falskt? Hade han pratat såhär hela tiden utan att jag hade lagt märke till det? 

"Förlåt, har du?" frågade jag tyst och han log ursäktande. 

"Ja", korridoren hade börjat tömmas ytterligare på människor som var normala och gick hem direkt efter skolan och inte stannade upp och pratade med någon kille som man hade varit ensam med utanför skolan, "jag vill bara be säga förlåt för att jag tappade bort dig förut i skogen, jag letade men hittade dig inte alls."