HALV ✔

t j u g o e t t

Raelynn
🌹

Att sitta i någon annans bil för andra gången idag kändes konstigt. Jag som var van med mammas gamla Volkswagen, och Reed som amatör chaufför, brukade inte få såhär mycket utrymme att sitta på. Men trotts att det bara var jag och Grayson i bilen, kändes den ändå trång.

Kanske var det faktum att var den han som körde eller känslan att det bara var vi två ensamma tillsammans. Jag visste inte varför men jag fick en orolig känsla i magen när jag tänkte på det. Såhär hade det inte känts när det hade varit Xander...

Det var som om någonting längst inne i min hjärna sa åt mig att hoppa ur bilen det hastigaste jag kunde men jag lyssnade inte, jag hade säkert fel.   

"Vart ska vi förresten?" frågade jag sedan och slet blicken från fönstret och alla villor som vi åkte förbi. 

Hans tatuerade fingrar greppade ratten ytterligare när han svängde med den. Han höll sig under hastighetsbegränsningen och koncentrerade sig helt på vägen, inte alls som Xander hade gjort i morse...

Och varför tänkte jag på honom så jävla mycket? Var det för den där sista minen han hade givit mig när han hade sett mig och Grayson prata? 

"Till skogen." Svarade Grayson rätt som det var, vilket fick mig att komma tillbaka till nuet och blinka till.

Skulle vi till skogen... nu? Jag som hade trott att han bara ville snacka och inte faktiskt... gå till själva brottsplatsen men tydligen inte.

"Oh", fick jag fram innan jag skeptiskt skakade på huvudet. "Verkligen?", sa jag en smula nervöst för att fylla upp den allvarliga stämningen som hade formats i atmosfären. 

Han  mötte inte min blick eftersom hans ögon var fokuserade på vägen framför.  

"Ja", log han så att hans ena mungipa ryckte till. Inbillade jag mig eller mörknade hans ögon?

I stället för att haka mig upp på det kastade jag en blick mot fönsterrutan och såg hur vi började närma oss utkanten av staden och därmed hur glesare det började bli mellan husen. Jag vred mig mot Grayson igen, skulle precis säga något när jag fick syn på alla riv- och bitmärken på hans hals. 

De hade jag inte sett förut, bara blåtiran. 

"Vad har hänt?" frågade jag och sträckte fram ena handen för att nudda det men han ryggade genast tillbaka innan jag han gör det. 

Han tog blicken från vägen och stirrade bara på mig med en oläsbar blick som om jag precis hade påmint honom om att hans katt hade dött eller något. 

"Rör det inte", sa han slutligen kort med någon stark känsla i rösten som jag inte hade hört förut.

 Jag tog på stubinen bort handen och mumlade ett tyst "förlåt" när den lilla chocken hade lagt sig. Jag hade verkligen inte varit beredd på den reaktionen och efter en kort stund hade han lugnat sig igen. 

Undra vad det där handlade om...

"Jag fick skadorna av en självgod, ful och töntig varg som inte vet var han hör hemma", svarade han sedan och hans röst var nästan tillbaka till det normala. 

Det lät nästan som om han personligen kände vargen men det kunde jag inte tänka på när jag faktiskt insåg vad det var han sa och jag flämtade till. 

"Av en varg?" upprepade jag bestört med hakan i sätet, "hur länge har du känt till dem för att få dem att göra sådär mot dig?"

Hans käke var spänd, den var inte lika skarp som Xanders men i alla fall någonting liknade, när han drog upp jackan högre så att märkena täcktes igen.