Stockholm kokar, temperaturerna överstiger 30 grader varje dag och de små stränderna längs Mälaren är överfulla av rödbrända barnfamiljer och fiskmåsar som snor barnens kakor.
Alice spenderar sina dagar strosandes längs kullerstensgatorna på Söderm...
Ops! Esta imagem não segue nossas diretrizes de conteúdo. Para continuar a publicação, tente removê-la ou carregar outra.
Jag satt ihopkrupen i fönstret hemma hos Ronja. Mina fingrar kramade krampaktigt knäna och jag tittade ut genom fönstret. Ronja satt på sin säng, jag kunde känna hennes blick bränna i nacken.
"Varför? Varför tror du att jag skulle göra något sådant?" Frågade jag henne och vred på huvudet. "Varför skulle du inte göra det? Jag vet att du gillar honom!" "Gillar honom? Jag har inte brytt mig om Jonas på flera år! Han är din, jag skulle inte vilja röra i honom ens med tång" jag fnös. Hur kunde hon tro att hela den hör jävla soppan var mitt fel? "Du kysste honom! Jag såg er hångla ju för fan!" Ronja höjde rösten, hennes ögon såg vilda, nästan galna ut. Jag reste mig från fönsteralkoven och stirrade misstroget på min vän som jag könt så länge. "JAG KYSSTE HONOM INTE! HAN TVINGADE SIG PÅ MIG! HAN UTNYTTJADE MIG!" vrålade jag. Ronjas ögon smalnade och hennes röst liknade knivar när hon sa: "Han skulle aldrig göra så. Du ljuger. Du är en fucking hora".
Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken, klumpen i halsen gjorde det omöjligt att både prata och handas och mina ben kändes stela när jag började gå mot dörren. Jag kunde inte vara kvar här. Jag gick ut från rummet, ner för trappan i den stora vitmålade trävillan och ut i den lilla hallen. Jag satte på mig mina röda converse med darrande händer och tog mig ut på entrétrappen. Sen tog jag ett steg, två steg, tre steg ner och ut på gatan och där bröt jag ihop.
Hela kroppen skakade, jag kunde inte andas och tårarna rann ikapp med snoret ner för mitt ansikte. Jag hade haft en vän. En enda vän. Och när något hemskt hände mig så vände hon sig mot mig.
Hennes kille, Jonas, hade utnyttjat mig på en fest där jag varit full. Han hade tryckt sin äckliga kropp mot min och kysst mig. Jag ville inte, verkligen inte, men kunde inte ta mig därifrån. Så det fick hända. Medan han kysste mig så hade Ronja sprungit ut från huset för att leta efter oss och sätt alltihop. Men kärleken är väl helt jävla blind, för hon trodde att vi stod där och hånglade helt på mitt initiativ. För Jonas skulle aldrig göra något sånt. Jo tjena.
Jag slutade gråta efter en stund, jag vet inte om alla tårar inom mig helt enkelt tog slut eller om jag bara hade blivit så jävla arg att ilskan tryckte undan sorgen av att förlora min vän. När jag hämtat andan började jag gå nerför gatan med de stora fina villorna i pastellfärger. Åh, vad avundsjuk jag brukade vara när vi var små. Allt jag ville var att ha en fin stor vills, en pappa, syskon och en ponny, precis som Ronja.
Nu var jag bara jävligt glad att jag inte var hon. För jag slapp ha en kille som tafsade på andra tjejer, en mamma med alkoholproblem och en lillebrorsa som rökte weed med sina äldre kompisar bakom skolan. Jag slapp springa gråtandes till min barndomsvän för att klaga på hur tjejerna i stallet fått de senaste ridstövlarna och jag jag slapp den dyra men tråkiga semesterresan till frankrike där mina rika morföräldrar bodde.
Jag hade mitt egna liv nu, och jag brydde mig inte längre om vad Ronja gjorde. Vi skulle ändå börja i olika gymnasieskolor till hösten, så vem fan brydde sig? Jag skulle få nya vänner, och snart började sommarlovet. När jag gick gatan fram kändes det som om en tyngd lyftes från mina axlar. Tyngden av en vän som inte brydde sig egentligen, och som inte hade gjort det på länge. Jag visste att Ronja stod i sitt stora fönster och tittade efter mig. Jag vände mig inte om.
