The True Alpha

Kapitel 8

"Det var därför jag reagerade förut när du sa att du var en alfa."

Tanken slår mig att jag kanske är betydligt starkare än vad jag tidigare trott. En äkta alfa, den enda kvinnliga alfan.

"..men Leòn sa att han såg dina ögon och att de var gula" fortsätter Simon samtidigt som han tuggar på sin macka.

Jag suckar och skakar på huvudet. "Jag trodde verkligen att jag var en alfa.. jag såg mina ögon i spegeln innan jag gav mig av och jag kunde skymta röda smala små strimlor"

Vi står nu parkerade utanför Simons hus.

Ett 'hm' hörs från honom innan han snabbt vänder sig om mot mig.

"Du kanske är en alfa. Eller ja.. håller på att utvecklas till en"

"Vad menar du?"

"Ja, alltså i vanliga fall så blir man alfa genom att utmana och vinna över en annan alfa. Men för dig, om du nu är den äkta alfan, så kanske det fungerar annorlunda"

Jag hinner inte svara innan någon plötsligt knackar på fönsterrutan.

Simon vänder sig om och hissar ner rutan.

"Anton, hej"

Anton ignorerar Simon helt och bara stirrar på mig.

"Vad gör hon här?" Frågar han och nickar mot mig.

"Hon vill bli en del utav flocken" Svarar Simon.

Anton fnyser. "Först måste hon till alfan. Har ni inte hört om kvinnan som hittades död av joggaren? Det kan ha varit hon som dödade henne!" säger han och spänner ögonen i mig.

"Jag har inte dödat någon!" väser jag i försvar.

"Vi får väl se. Nu ska du iallafall till Kaaro."

Anton går runt bilen och rycker upp bildörren på min sida och tar tag om min arm och drar ut mig.

"Vad fan gör du?! Släpp mig!" Skriker jag och drar mig ur hans grepp.

"Ta det lugnt Anton" säger Simon som nu tagit sig ur och runt bilen.

Anton vänder sig mot Simon. "Det är våran plikt att ta henne till alfan! Det har redan gått allt för länge" väser han och tar sedan ett grepp om min arm igen och drar med mig in i huset.

"Sätt dig!" beordrar Anton och trycker ner mig på en stol i köket.

"Ha koll på henne nu" beordrar han Simon innan han försvinner bort i ett annat rum.

Julia kommer ner från övervåningen. Det verkar som att de tre bor tillsammans.

"Vad är det som händer?" Frågar hon förvirrat.

"Äh, det är Anton som är lite väl plikttrogen bara.." mumlar Simon.

Julia får syn på mig och kommer fram och sätter sig på en stol bredvid.

"Har du träffat Kaaro?" Frågar hon.

"Nej, jag och Simon har kollat in ert samhälle bara, jag vill bli en av er"

Julia himlar med ögonen och skakar på huvudet. "Nej, det vill du inte.." nästan viskar hon.

Hon ber Simon att lämna oss ifred och han gör som hon säger och går upp på övervåningen.

Julia drar en hand genom sitt svarta korta hår innan hon drar ett djupt andetag och tittar upp på mig.

"Våran flock är ingen flock man vill vara medlem i. Du borde gå medans du kan" säger hon med allvar i rösten.

"Jag kommer från en värre flock, tro mig, detta är så mycket bättre än vad det hade kunnat varit" svarar jag.

"Du vet ingenting om den här flocken och om Kaaro. När du väl är med i flocken så kan du inte längre lämna den"

Anton kommer tillbaka in i köket.

"Jag har ringt alfan" säger han och viftar med sin telefon.

"Du har gjort vad?!" Hörs ifrån hallen. Det är Leòn som precis kommit in.

"Jag gjorde det du borde gjort för längesen! Vakterna är påväg hit nu för att hämta den där rougen." Svarar Anton och kollar en aning äcklat på mig. Som om jag inte vore något värd.

Ilskan börjar bubbla upp och jag biter ihop tänderna för att inte slänga ur mig några fula ord. Vilket jag inte behöver då Leòn kliver fram och tar mitt parti.

"Du borde frågat mig först!" Halvskriker han åt Anton.

Simon har nu kommit ner från övervåningen och står och kollar på bråket mellan Anton och Leòn.

"Du är inte min alfa! Jag lyder bara Kaaro's order, inte dig!" Morrar Anton.

"Hon ska ut härifrån!" Morrar Leòn tillbaka.

"Ut? Hon är en rouge som kan ha dödat den där kvinnan! Hon ska till alfan! Nu!"

Simon tar nu ordet.
"Har du verkligen tänkt igenom det här Ante?" Säger han osäkert. Det verkar som att han också är på min sida.

"Vad fan Simon?! Tycker du också att vi bara ska låta henne gå?"

Simon tittar på mig och jag vet vad han tänker. Det som ingen annan vet om, att jag kanske är den äkta alfan, något bara han och jag diskuterat.

Plötsligt bankar det på dörren och tre stora män i uniform klampar in.

"Vart är hon?" Frågar en utav dem.

"Där, det är hon som är den där rougen!" Säger Anton och pekar på mig.

Vakterna klampar fram och tar tag om mina armar.

"Släpp mig! Jag är ingen rouge! Jag kan gå själv!" Skriker jag och försöker förgäves dra mig ur deras grepp.

Leon's synvinkel:

De släpade ut Nancy och det fanns inget jag kunde göra. Jag vet inte varför, men jag känner ett behov utav att beskydda henne.

"Vad fan Anton!" Skriker jag och trycker upp honom mot väggen.

"Vad är du arg på mig för? Jag gjorde bara det rätta, det du tydligen inte klarade av!"

Han försöker ta sig ur mitt grepp men jag är starkare än honom och håller kvar han mot väggen.

"Leòn, lugna dig" hör jag Simon säga.

Anton skrattar hånfullt. "Eller är det så att du fått känslor för den där rougen?" Säger han och jag släpper greppet om honom.

"Jag har inte känslor för någon!"

"Bäst för dig det, för den där tjejen är bara problem" säger Anton och rätar till sin tröja.

Nancy's synvinkel:

Vakterna satte handklovar på mig och tryckte in mig i baksätet på bilen, sedan rullade vi iväg, mot alfan.

Konstigt nog var jag inte ett dugg rädd eller nervös. Allt jag kände var irritation och ilska.

De hade inte direkt behövt vara så hårda eller sätta handklovar på mig, förr eller senare skulle jag ju träffat alfan, iallafall om jag ville vara en del utav flocken, vilket jag vill.