The True Alpha

Kapitel 17 - avslöjad

Jag vaknar på det kalla golvet och märker att jag är i min vargform.

De andra fångarna står och glor på mig.

"Hon är så vacker" hör jag någon viska för sig själv.

Jag vet att jag nu är avslöjad. Mina ögon lyser röda och min svarta långa päls täcker hela min kropp, jag är den äkta alfan.

Jag skiftar snabbt tillbaka till människa och kryper ihop i hörnet av cellen. För att fördriva tiden kastar jag småsten mot betongväggen. Jag är less.. arg och besviken. Besviken på mig själv, men även Julia, Simon och Anton, de skulle backat upp mig, inte bara gett upp sådär.

En fånge avbryter mina tankar. "Hallå, hur länge har du vetat att du varit den äkta alfan?" Säger han ifrån sällen mittemot. Han står inte och glor som de andra utan han sitter som mig, lutad med ryggen mot betongväggen.

"Bara några dagar" svarar jag.

"Du vet att du enkelt skulle kunna ta dig ut härifrån va?"

Jag blir plötsligt väldigt nyfiken på vad den här killen har att säga, finns det verkligrn hopp kvar? Jag kravlar mig fram till gallret. "Vad menar du?"

Han reser sig från där han suttit i mörkret längst in i sällen och jag blir nästan chockad över hur stor och muskulös han är, men landar snabbt på jorden igen när han sätter sig ner närmre gallret på hans cell och ser mig i ögonen.

"Du har speciella krafter och vet du bara hur du använder dem så är det ingen match för dig att ta dig ut härifrån"

"Hur vet du så mycket om det?" Frågar jag tillbaka.

Han tittar ner i marken. "Min mor var den äkta alfan"

"Var? Vad hände?"

"Hon dog." Är allt han svarar.

Jag frågar lite försiktigt.. "Finns det fler äkta alfor?"

"Nej" Svarar han kort innan han reser sig och nickar åt mig att också resa mig upp.

Han verkar veta mer än han säger.. lite mystisk sådär..

"Vad heter du?" Frågar han.

"Nancy"

Han nickar sakta medans han tittar mig i ögonen.

"Noa" presenterar han sig. "Nu ska vi få ut dig härifrån Nancy"

"Hur?"

"Jag ska lära dig hur du använder dina förmågor"

Nu är det på allvar, jag ska på riktigt få lära mig om vem, eller vad, jag egentligen är.

Noa harklar sig innan börjar. "Dåså.. som du kanske redan vet så är dina sinnen tusen gånger bättre än andra vargars. Du kan höra, se och uppfatta saker långt innan andra. Du har även ett stort övertag vad gäller luktsinnet, du kan känna på lukten när någonting är påväg att hända. Och din styrka.. den är inte ens att tala om. Du är starkare än tio björnar tillsammans."

Han blir tyst för några sekunder och bara betraktar mig.

Sen fortsätter han.. "Du har utöver det även ett sinne som ingen annan har, något bara en äkta alfa har. Men det är olika ifrån person till person, ingen har samma förmåga. Och det måste du upptäcka själv"

"Okej" svarar jag. "Så hur kommer jag ut härifrån?"

Noa skrattar lite roat, "sa jag inte nyss att du är stark som tio björnar tillsammans?"

"Mhm.. och?"

"Det är bara för dig att dra isär gallren"

Nu känner jag mig lite dum.. klart jag kan göra det, det har jag ju gjort tidigare.

Jag tar ett stabilt tag i gallret med båda händerna och börjar böja upp dem, men.. det går inte, jag är inte stark nog.

"Fan! Varför kan jag inte? Jag är usel!" Skriker jag åt mig själv och släpper hopplöst gallret och sätter mig med ryggen mot betongväggen igen och surar.

"Du kan, jag lovar. Men det kanske inte går som på beställning, du måste öva först. Kom igen! Testa igen!" Uppmuntrar Noa.

Jag fnyser och sitter kvar ett tag. Ska jag göra bort mig igen tycker han?

"Nan, vad är du här för egentligen? Vad motiverar dig till att komma härifrån? Finn styrkan i det"

Nan.. varför kallar han mig det?! Det gör mig upprörd, det är bara Leòn som har kallat mig det tidigare. Och ingen annan får kalla mig det heller..

Jag reser mig upp med ett skutt. "Kalla mig inte Nan!" Fräser jag och går än en gång fram till gallret.

"Okej.. fokusera, tänk på något som gör att du verkligen vill ut härifrån" säger Noa och jag sluter mina ögon, tar tag i gallret med båda händerna.

Leòn.. det är han jag vill till, jag vet inte varför, jag bara måste få se honom och att han mår bra.

När jag öppnar ögonen igen så är gallret isär draget och jag kommer lätt ut ifrån cellen.

Fångarna visslar och tjoar, många ropar efter att jag ska hjälpa dem också ut.

"Tack Noa" säger jag och tar jag i gallret in till hans cell.

Men jag kan inte.. min styrka är slut.

Och plötsligt hörs fotsteg längre ner i korridoren.

Jag och Noa kollar på varandra.. "Gå du" säger han. "Jag klarar mig, men du har bevisligen någonting viktigt att ta hand om. Gå!"

"Men.. jag kommer tillbaka för dig! Jag lovar!" Säger jag innan jag snabbt skyndar iväg, innan vakterna kommer..

Tack tack tack!!! Till över 700st läsare!

Jag vet att jag varit dålig på att uppdatera, men nu känner jag att jag är igång igen!