The True Alpha

Kapitel 13

När jag är tillbaka i stan så har solen gått ner. Jag har ingenstans att ta vägen och klockan börjar bli mycket.

Jag bestämmer mig för att gå en vända för att hålla värmen.

Snart börjar det höras gråt och skrik längre fram så jag börjar halvjogga för att se vad det är som händer.

Till min förskräckelse så hänger den lilla flickan som avrättades huvud upphängdt på ett stort plank.

Under planket står en liten grupp människor med blommor och ljus. En kvinna gråter hysteriskt medans en man försöker lugna henne. Jag känner igen dem, det är flickans föräldrar.

Mitt hjärta brister.. hur kan någon vara så hjärtlös att först avrätta någons dotter, sen hänga upp hennes huvud så föräldrar och resten utav flocken får se det och påminnas om det hemska hon fick vara med om, när någon tog hennes liv. Och inte vem som helst heller, deras alfa, han som ska vara deras trygghet.

Jag kan inte bara stå och se på. Så jag bestämmer mig för att ta ner flickans huvud, även fast det är strikt förbjudet utav alfan.

Jag går försiktigt fram till gruppen som står och sörjer. Jag hukar mig ner så jag sitter framför kvinnan som gråter.

"Jag ska ta ner henne åt er" säger jag och lägger en hand på hennes axel.

Pappan skakar på huvudet med stora ögon. "Då kommer du bli straffad av alfan, ingen får röra huvudet" sedan brister det för honom och tårar börjar rulla ner över hans kinder.

"Det struntar jag i, låt han försöka" säger jag innan jag hoppar upp på planket och varsamt lyfter av huvudet som är spetsat på en utav plankets pilar högst upp.

Jag hoppar ner igen och överlämnar huvudet till fadern.

"Jag är hemskt ledsen för er förlust, jag beklagar verkligen. Det är fruktansvärt det ni fått vara med om. Finns det något jag kan göra så säg till"

Dotters mamma tar över huvudet och kramar om det medan hon panikgråter.

"Du har redan gjort tillräckligt" säger pappan. "vi är så tacksamma för att du tog ner henne till oss. Nu kan vi begrava henne så hon får sova i frid."

Jag nickar åt dem och tänker precis lämna platsen när en äldre farbror stoppar mig.

"Hallå där! Var det inte du som rusade ut för att försöka rädda den lilla flickan?" Säger han med skröplig röst.

Fler har hört honom och tittar nu upp på mig.

"Ja, det är ju hon!" Hör jag någon viska.

"Hon stod upp mot alfan"

"Hon är en hjälte"

Allt fler börjar viska om mig och en äldre dam med grått långt hår kommer fram till mig.

"Du är väldigt speciell, det vet du va?" Viskar hon med hes röst, sedan tar hon tag om min hand och håller om den med sina händer och sluter ögonen.

Jag börjar känna mig lite obekväm, vad håller hon på med?

Hon öppnar sen ögonen och ger mig ett busigt leende.

"Du kommer kunna övervinna allt. Jag tror på dig" Säger hon innan hon släpper min hand och vandrar iväg.

Nästan alla i den lilla gruppen böjer sina huvuden och tackar mig för att jag försökt rädda den lilla flickan när ingen annan vågade.

Jag svarar med att nicka tillbaka. Sedan vänder jag om för att gå vidare och försöka hitta en sovplats innan det blir allt för mörkt och kallt.

Jag hinner inte långt innan jag får syn på Kaaro och hans vakter som kommer gåendes längs gatan. Jag undrar vart de är påväg. Hoppas att det inte är någon mer som kommer bli avrättad..

Så tyst som jag kan smyger jag efter dem.

De viker av runt en husknut och när jag kommer fram är de som bortblåst.

Det går en stentrappa med en dörr längst ner längs med husets vägg där de måste ha gått ner.

Jag går tyst ner för trappan och sätter örat mot dörren för att höra om någon är på andra sidan men det är knäpptyst så jag bestämmer mig för att öppna dörren.

En stank väller ut och jag får hålla för näsan när jag smyger in i den mörka källaren.

Jag skiftar till vargsyn så jag kan se någonting. Jag vet att mina ögon troligtvis är röda nu och jag måste se till att ingen ser det.

Källaren är kall och leder allt djupare under marken vilket gör att det bara blir kallare och kallare.

Snart börjar jag höra röster och ett rum syns i slutet utav korridoren. En glödlampa hänger i taket vilket gör att jag nu kan använda min människosyn igen.

Jag kommer in i rummet. Där finns en soffa och ett soffbord, framför soffbordet står en tv. I andra änden av rummet finns ett litet kök med kylskåp, micro och spis.

En svart dörr syns i rummet och det är därifrån rösterna kommer.

Jag känner och hör hur några snabba steg kommer mot mig och gömmer mig snabbt bakom soffan.

Dörren flyger upp och ut kommer Kaaro och två vakter. Kaaro's händer är alldeles blodiga och plötsligt får jag en flashback till kvällen innan jag själv vaknade upp med blodiga händer..