The True Alpha

Kapitel 18

Jag är ute ur fängelsehålorna och nu måste jag tänka smart här.. blir jag sedd är det kört, då är jag tillbaka i cellen igen.

Julia, Anton och Simon är fast någonstans i fängelsehålorna, men kan jag verkligen gå tillbaka?

Jag funderar ett tag.. men bestämmer mig sen för att jag måste gå tillbaka, Leòn kanske också är där?

Jag tar samma väg som jag kom ut ifrån, en liten dörr in till byggnaden. Smart som jag är (ibland) så la jag en sten emellan så dörren inte gick i lås.

Jag smyger in och ser mig omkring, efter massa letande och gångar hit och dit så upptäcker jag plötsligt ett rum jag känner till från tidigare. Rummet där Kaaro kom ut ifrån med blodiga händer, rummet där jag fick min flashback.

Just nu är det helt tomt.

Jag smyger fram till dörren Kaaro kommit ut ifrån tidigare, när jag gömt mig bakom soffan.

En liten lucka finns i dörren och jag skjuter den åt sidan och kikar in.

Det jag ser får mig att nästan kräkas.. blod överallt och gamla kroppsdelar ligger på det gråa kalla betonggolvet. Mitt i rummet står en stol med spännen för fötter och armar.

Jag hettar till.. tänk om de torterat Leòn här inne? Tänk om någon utav de armar och ben som ligger där inne tillhör Leòn? Fan! Jag måste hitta honom och det är nu!

Jag fortsätter, en aning förvirrat, genom korridorerna och kommer tillslut ut till en av hallarna med cellar.

"Nancy!" Väser någon inne i mörkret.

"Huh?" Får jag ur mig och snurrar runt ett varv.

"Nancy det är jag! Julia!"

Hon sitter ner framför gallret och ser ut att ha gråtit då mascaran på henne har runnit ner för kinderna.

"Julia!" Ropar jag och tar jag i gallret. Min ilska och adrenalinet gör att jag enkelt drar isär gallren så Julia kan komma ut.

"Wow, du är verkligen stark!" Säger hon förvånat.

"Ja, det är väl vad som kommer med att vara den äkta alfan" svarar jag.

En fånge bredvid snappar upp vad jag sagt och slänger sig fram mot oss när vi går förbi, han sträcker ut armen och tar tag i min arm.

"Rör och du dör!" Morrar jag och mannen drar snabbt tillbaka armen.

"Jag hörde bara att du var den äkta alfan.. och om du kan släppa ut henne" säger han och nickar åt Julia. "..så kan du väl släppa ut oss andra också?"

Mannen är gammal och skröplig och jag får nästan dåligt samvete över att ha skrikigt åt honom, självklart vill de andra också komma ut..

Och jag är ingen Kaaro, jag är den äkta alfan, den riktiga, den goda.

Jag tittar på Julia och hon tittar på mig, vi vet redan vad vi måste göra och jag börjar dra isär gallren till alla, verkligen alla, fångarna.

När jag kommit längst ner i korridoren så ser jag att Noas cell är tom.. det bekymrad mig, något är fel, väldigt fel.

När alla är utsläppta, säkert hundratalas fångar, men inte Leòn.. så känns allt hopplöst, är han död? Vad har hänt honom? Vart kan han vara?

Vi följer de andra fångarna ut ifrån byggnaden.

"Tack tack tack, du är min hjälte! Jag kommer alltid backa dig om du behöver" säger en utav fångarna.

En annan ung kille säger "Du är min alfa nu! Jag vägrar lyda Kaaro, du är den äkta alfan och den enda man bör lyssna till!" Sedan slänger han sig mot marken och förvandlas till en grå varg, tittar lite snabbt mot mig och böjer på huvudet, sedan sätter han fart ut över gatorna och in i ett bostadsområde och försvinner.

"Nancy.." hör jag Julia säga oroat.

"Jag vet.. Anton och Simon, de var inte där.."

Klockan är nu efter midnatt och det haglar och blixtrar på himlen, ett riktigt kaos väder.

"Vi måste gå tillbaka Nancy.."

"Nej, de är inte där. Jag känner det på mig"

"Så vart är de då?" Säger hon då stöddigt med armarna i kors.

Jag hettar till igen, jag vägrar låta någon prata så till mig!

"Julia! Skärp dig innan jag.."

".. du vadå?" Avbryter hon mig, fortfarande med armarna i kors och en bitchig blick.

"Vad är det för fel på dig?" Utbrister jag. Och i samma sekund så ångrar jag mig.. hon är min vän, varför bråkar vi ens?

"Fel på mig?! Det är snarare dig det är fel på som verkar tro att du kan komma hit och bara bli alfa över hela flocken!"

Jag blir helt förvånad och bara står där och gapar. Jag har aldrig ens tänkt i de banorna, kan man ens "ta över" en flock bara sådär?

Jag släpper det och fokuserar på det som är viktigt här istället.

"Julia, vi måste hitta de andra. Vi har inte tid att bråka om det här nu"

Men Julia tänker inte som mig..

"Jasså? Du har brottom med att hitta din lilla pojkvän?"

"Vad snackar du om? Du är inte dig lik, vad har hänt?"

"Det som har hänt!? Det ska jag tala om för dig.. du har hittat din mate. Och han är ett as, varsågod"

iiihhh, spännande!

Vem tror ni är Nancys mate? Och vad tror ni att hennes speciella sinne är? Och varför är Julia så upprörd?

Kommentera gärna, det älskar jag! ♡