The True Alpha

Kapitel 11 - Äkta alfa

"Vad fan gjorde du så för!?" Skriker jag åt Leòn när vi kommit en bit ifrån folket.

"Jag räddade just ditt liv!" Svarar han.

"Men du offrade någon annans" påpekar jag.

Den lilla flickan hade inte gjort någonting och nu är hon död, hennes föräldrar måste vara förkrossade..

"Alfan hade redan bestämt sig för att avrätta henne, det fanns inget vi kunde göra. Men nu kanske du förstår att våran flock inte är så bra som du tror"

En lång och spänd tystnad uppstår.

"Jag försöker bara hjälpa dig Nan.. du är den äkta alfan. Om de andra alforna får reda på det.." han avbryter sig själv.

"Så vadå?" Frågar jag.

"Låt oss säga såhär, du är inte omtyckt hos de andra alforna, de kommer försöka döda dig"

Han rycker på axlarna och skakar hopplöst på huvudet. "Men det är väl inte mitt problem så"

Jag höjer förvånat på ett ögonbryn. "Varför slänga sig över mig för att 'beskydda' mig då? Om det inte är ditt problem?"

"Det bara hände på impuls. Du har rätt, jag borde inte ha räddat dig" svarar han stöddigt innan han vänder om och går.

"Vad fan.. vart ska jag ta vägen nu då?" Ropar jag efter honom.

"Inte mitt problem!" Svarar han utan att vända sig om.

Simon kommer upp bredvid mig.

"Vilken idiot" fräser jag och vänder mig om mot Simon.

"Äh, han är alltid sådär" svarar Simon. "Det som är underligt är att han räddade ditt liv, det är inte likt honom att bry sig om någon på det viset"

"Sluta prata om att han räddade mitt liv! Den lilla flickan dog på grund utav det!"

"Kaaro hade redan bestämt sig för att hon skulle dö. Det fanns inget vi kunde göra."

"Jag kunde ha räddat henne! Jag är den äkta alfan!" utbrister jag.

"Sschh!" Väser Simon och kollar runtom oss. "Du måste vara försiktig!"

"Jaja, jag vet redan det där, alforna vill döda mig och blaha blaha.."

"Nancy.." säger Simon och kollar allvarligt på mig. "De vill inte bara döda dig.. de vill experimentera på dig, ta dina krafter. De kommer slåss om dig"

"Let them try" svarar jag och börjar gå längs gatan.

Det låter väl kanske inte jättekul att alla alfor är ute efter mig och när de hittar mig så kommer de experimentera på mig, vad nu det ska innebära.. Men mitt självförtroende är för stunden på topp och jag tänker inte tappa det nu.

* * *

Nu när jag ansökt till flocken så kan jag kolla in samhället lite extra när jag inte behöver vara orolig för att bli upptäckt av alfan.

Jag och Simon går till Pop's konditori. Simon förklarade att det är som en mötesplats, där hänger de flesta invånarna, iallafall de i den fattigare delen.

"Du måste prova deras milkshake! Den är sååå god!" Utbrister Simon när vi slått oss ner vid ett utav de borden som står vid fönsterna.

En servitris dyker upp. "Hej Simon! Det gamla vanliga?" Frågar hon med ett leende på läpparna.

"Ja. Och Nancy här vill ha en milkshake!" Säger han och servitrisen antecknar det i sitt block.

"Trevligt att träffas Nancy. Jag heter Louise, men du kan kalla mig Lou" säger hon och räcker fram handen.

Vi skakar hand och sen försvinner hon iväg för att ta någon annans beställning.

Det går inte många minuter innan jag hör någon bakom min rygg nämna 'den äkta alfan'.

Jag tittar på Simon som också verkar hört dem.

Det är två unga tjejer som sitter och pratar. Både jag och Simon lyssnar med våran varghörsel.

"Alltså Kim sa att han såg en svart stor varg med röda ögon! Den var långhårig också, precis som den äkta alfan sägs vara!"

"Är du säker på att han inte ljuger då? Det låter konstigt hur den äkta alfan skulle ta sig in innanför murarna, tycker du inte?"

"Joo, men han lät så himla seriös! Men men, han kanske såg fel. Hur går det förresten med dig och David?"

Tjejerna avslutade samtalet om den äkta alfan och började istället prata annat tjejsnack.

"Du måste vara mer försiktig!" Viskar Simon allvarligt medans han böjer sig lite lätt över bordet för att ingen annan ska höra.

"Vad är ens skillnaden på en 'vanlig' alfa och mig?" Frågar jag.

"Du ska ha speciella egenskaper, krafter som ingen annan alfa har. Men jag vet inte om det stämmer, det är bara vad jag hört"

"Okej.." svarar jag och nickar fundersamt.

Simons ögon lyser plötsligt upp och ett leende breder ut sig i hans ansikte.

"Kom! Jag kom just på en grej!" Säger han och tar tag i min arm och drar med mig.

Vi hoppar in i hans bil och han kör iväg.

"Vart ska vi?" Frågar jag nyfiket.

"Vi ska till utkanten av stan, där finns en skog. Jag tänkte vi kunde prova dina krafter där!" Säger han med ett stort leende. Han verkar tycka detta är superkul så jag följer väl med då, även fast det kanske inte känns helt bekvämt.