The True Alpha

Kapitel 19 - mate

"Vad i helvete är en mate?" Frågar jag förvånat och det är nästan så att jag själv börjar skratta, vad är det här för jävla trams att bråka över?

"En mate är ens livspartner, någon universum utsett att man ska vara med, i allafall i vargvärlden. Och vad gäller dig verkar du ha många efter dig.." suckar Julia.

"Många efter mig? Vad menar du?"

"Ja, märker du inte det? Alla fångar, Simon och Leòn som bugar och ber för snälla vackra Nancy!"

Hon säger det så larvigt att jag blir irriterad på riktigt.

"Håll käften!" Skriker jag och springer fram mot henne så vi står alldeles framför varandra.

Vi båda andas hetsigt och vi vet att detta kommer leda till bråk.. det kommer leda till blod.

Jag vägrar ge första slaget så jag står bara och flåsar, gör mig iordning för vad hennes nästa drag är.

Hennes huggtänder och klor växer fram. "Du ska allt få se!" Skriker hon innan hon slänger sig över mig och förvandlas i luften till en ljusgrå varg.

Jag kastar iväg henne med mina armar och ben och hoppar snabbt upp på fötter igen.

Jag utger ett vrål som förvarning. Och om jag inte hört fel så hördes det nästan som att någon ylade tillbaka till mig.. men det glömde jag snabbt bort.

"Skyll dig själv!" Morrar jag innan jag landar på marken som varg.

Jag är nästan dubbelt så stor som henne i vargform. Och det reagerar hon på och backar bakåt.

..men nu får hon fan skylla sig själv! Den som gett sig in i leken får leken tåla.

Vi går i en cirkel och hon morrar och gläffser åt mig, jag tror att hon är rädd.

Plötsligt känner jag hur marken vibrera, hur vinden och haglet öser ner på mig och min syn blir alldeles skärpt. Det är som att jag är i en annan värld.

Jag märker hur Julia försöker hoppa på mig men jag svänger undan, allt går som i slowmotion, ingenting skulle hinna träffa mig nu.

När Julia landar bredvid mig så svänger jag runt och bitar ett rejält tag i nacken på henne som jag inte släpper hur än hon kämpar för att få bort mig.

Jag biter allt hårdare och snart forsar det blod ner över hennes ben och tassar.

Efter ett långt tag av kämpande se ger hon upp och lägger sig platt på marken, först då släpper jag greppet om henne.

Båda två förvandlas tillbaka till människor.

Julias nacke blöder och hon har stora bitmärken över hela halsen, nacke och axlar.

"Så går det" morrar jag.

Hon bara blänger surt på mig.

Jag orkar inte ha med henne att göra just nu, jag måste hitta de andra, så jag lämnar henne där och går mot högkvarteret, där Kaaro håller till.

På vägen dit kommer en grå varg springandes fram till mig, jag gör mig redo för att slåss, men denna varg verkar inte vara ute efter det. Istället förvandlar hon sig tillbaka till människa. Och jag känner genast igen henne, hon är en utav de som vi släppte ut.

"Har du hört?" Frågar hon andfådd.

"Hört vadå?" Frågar jag tillbaka.

"Alfan ska avrätta någon igen, jag tror han hette Linus.. eller var det Leo..? Jag minns inte"

"Leòn?!" Utbrister jag.

"Ja precis! Så hette han"

Jag hinner inte tänka på något annat än att jag måste skynda mig, så jag slänger mig på marken och förvandlas i luften till min svarta varg. Sedan rusar jag mot där Kaaro håller till.

Väl där är dörren låst, men jag sliter enkelt upp den efter jag skiftat tillbaka och skyndar sedan upp för trapporna och stormar in på Kaaros kontor.

"Vad har han gjort dig?!" Vrålar jag när jag kommit in.

"Lugn nu.. alfa.." säger han och snurrar runt i sin stol så han står åt mitt håll.

"Du tänker avrätta honom!" Vrålar jag.

Han börjar skratta. "Det är redan på gång, han kanske till och med redan är död"

Jag hamnar i chock, är Leòn död?

"Vad menar du?" Frågar jag och spänner blicken i honom.

"Han är på torget, med mina vakter, på väg att avrättas"

Jag snor runt för att lämna byggnaden och leta rätt på Leòn, men Kaaro hindrar mig.

"Stopp där" säger han och springer fram och ställer sig framför mig. "Du tror väl inte att jag tänker släppa iväg en alfa som dig, huh?"

"Vad menar du?" Fräser jag.

"Jag är alfa, du är alfa, vi borde bli ett par. Jag känner någonting extra för dig-" längre hinner han inte innan jag avbryter honom med ett skratt.

"Förlåt men tror du verkligen att jag skulle vara så dum och gå ihop med Dig?! Av alla människor?"

Jag ser hur Kaaro kokar, även om han försöker hålla det inne.

"Du har inget val!" Skriker han.

"Det har jag visst!" Svarar jag innan jag går förbi honom och lämnar rummet.

Han följer efter mig en bit men stannar på övervåningen när jag går ner för trapporna.

"Du kommer ångra dig!" Är det sista jag hör honom skrika.