The True Alpha

Kapitel 20 - avrättad

Jag tränger mig emellan folkmassan för att hinna rädda Leòn, men det är för sent, jag hinner inte..

En man står och håller i en yxa alldeles ovanför huvudet på en person som måste vara Leòn, men det är omöjligt att se då personen har en tygpåse över huvudet.

I samma sekund som jag kommit förbi alla folk så hugger mannen av huvudet på Leòn..

"Neeeeej!" Skriker jag samtidigt som det hugger till i bröstet. Han är död.. han är verkligen död.

Jag snor runt och förvandlas till varg igen, mitt i folkmassan.

"En svart varg!" Utbrister någon.

"Den äkta alfan!" Utbrister någon annan. Nu vet alla vem jag är.

Jag springer allt vad jag kan mot skogen, bara bort härifrån.

Min päls fladdrar i vinden och tassarna mot marken känns knappt. De säger att djur inte kan gråta, men det kan då fan jag! För min päls under ögonen är alldeles blöt av tårar.

"Nancy!" Hör jag plötsligt någon ropa, men jag bara fortsätter springa. Slår bort det, låtsas som ingenting.

..tills någon flyger på mig, en varg, en vanlig mörkgrå medelstor varg.

Jag tappar fotfäste och flyger omkull och i samma veva skiftar jag tilbaka till människa.

Jag rullar några varv men hittar snabbt fäste igen och är uppe på bena.

"Vem är du?" Väser jag åt den mörkgrå vargen som står framför mig.

Men får inget svar. Han bara glor på mig.

"Skifta! Visa vem du är!" Befaller jag.

Först då börjar han ta mänsklig form. Och det visar sig vara.. Anton.

"Hur kom du ut?" Utbrister jag medans jag springer fram och kramar om honom.

"Såja Nancy.. ta det lite lugnt nu" säger han och klappar mig några gånger på ryggen.

Justja.. jag glömde bort att han ju är den där coola killen som inte gillar kramar.

"Förlåt" svarar jag. "Men seriöst, hur kom du ut från fängelsehålan?"

"Jag och Simon hamnade i samma cell. Och vakten var så jäkla full och klantig så han tappade nycklarna utanför cellen när han gick förbi, så så kom vi ut, hur kom du ut?"

Jag vrider lite på mig "njaa, alltså jag bara slet isär gallret" svarar jag och rycker på axlarna.

"Fan Nancy.. jag säger som Simon, du är fan otrolig"

"På tal om Simon.. vart är han?" Frågar jag.

"Han är vid pop's, alla som tagit sig ut från fängelset har samlats där, du ska bara veta hur många det är! Jag fattar inte hur de kunnat ta sig ut, det är flera hundra!"

Jag får ut ett litet "heh" innan jag berättar. "Jag kan ha förstört några cellar till"

"Fan Nancy, du är så jävla grym! Kom nu!" Säger han och vi båda förvandlas till vargar och springer mot pop's konditori.

Det har slutat hagla men är fortfarande mörkt på himlen och mullrar och blixtrar överallt. Klockan är nu fyra på morgonen. Och jag har inte sovit ens en timme denna natt..

Väl framme så är det, som Anton sa, verkligen fullt utav människor. Det går inte ens att gå in på konditorit, så fullt är det.

Vi skiftar och slår oss ner på en liten gräsmatta bredvid parkeringen.

"Du.." börjar jag. "Vad är en mate?" Även fast Julia nyss förklarat så vill jag ändå höra ifrån någon annan vad det är.

"En mate?" Utbrister Anton en aning förvånat. Han sitter och pillar med något grässtrå och lyfter inte ens blicken, bara skrynklar pannan lite.

"Ja alltså.." börjar han när han inte får något svar ifrån mig. "..det är din soulmate, den du är tänkt att vara med, alla vargar har en. Hurså?"

Jag nickar förståeligt. "Ja.. hm.. alltså.. Julia gick bananas typ nyss och sa någonting om att jag hittat min mate och att han var ett as och blah blah.. hon var skitarg!"

"Jasså?" Svarar Anton med höjda ögonbryn, han kollar nu upp på mig och har slutat pillat med gräset.

"Ja, vi slogs till och med.." berättar jag.

"Slogs ni?!" Utbrister Anton innan han fortsätter "Vänta nu.. jag tror jag vet varför hon var så upprörd.."

"Va? Varför?"

"För hon är kär i Simon. Och han är som en svans efter dig, han gillar dig, det gör henne svartsjuk"

"Är Simon verkligen k-" längre hinner jag inte innan han dyker upp.. Simon, när man pratar om trollen, eller hur var det?

"Hej! Vad snackar ni om? Har ni sett Julia?" Frågar Simon och både jag och Anton kollar på varandra.

"Nej" svarar jag för att bryta tystnaden. "Sist jag såg henne var utanför fängelset, efter vi släppt ut alla fångar" jag väljer att inte nämna detaljen om att vi slogs för honom, det blir så svårt att förklara då.

"Alla fångar? Det finns flera tusentals fångar där inne, ni måste bara släppt ut en utav hallarna med fångar, det finns hur många fler som helst!" Säger Simon. "Jaja, jag drar och letar efter Julia" avslutar han.

Simon försvinner och jag och Anton blir kvar.

Nu kommer det ikapp mig.. Leòn..

Tårar fylls i mina ögon och jag gör allt för att dölja dem, men det går inte och Anton flyttar närmre och lägger en hand på min axel. Då brister det, jag börjar storgråta, tårar bara forsar ner över mina kinder.

"Det är lugnt Nancy, vad det än är som hänt, du kan prata med mig"

Åh nej.. han vet inte ens.. hur ska jag kunna berätta för honom att hans bästavän är död?