The True Alpha

Kapitel 12

Vi kommer till skogen i utkanten av samhället och kliver ur bilen.

"Nu får vi springa en bit!" Säger Simon och skiftar om till varg.

Jag skakar lite lätt på huvudet innan jag också skiftar om till varg.

Simon står förstenad en stund och bara betraktar mig. Jag ger honom en 'sluta stirra'-blick och han kommer av sig och tar ett språng in i skogen.

Jag hänger på och snart har vi kommit långt in i skogen.

Simon tittar busigt på mig innan han tar i lite extra och springer ifrån mig.

Jag himlar med ögonen och tar ett språng iväg efter honom.

Snart är jag förbi honom och han hamnar längre och längre bak. Jag slänger en blick över axeln och ser hur han verkligen kämpar för att komma ikapp mig.

En sjö dyker upp och jag saktar in och vänder mig om, det är då jag inser att jag sprungit ifrån Simon totalt, han syns inte längre till.

Jag skrattar lite inombords och skiftar sen om till människa igen.

Medans jag väntar in Simon så går jag fram till den lilla sjön och sätter mig på huk, jag kupar händerna under vattnet för att sedan föra upp det till munnen och dricka.

Men rätt som det är så flyger någonting på mig bakifrån och jag ramlar rakt ner i vattnet med ett plask.

"Simon!" Väser jag när jag simmat upp till ytan och torkat av ansiktet lite lätt.

Simon skiftar om till människa under vattnet och när han kommit upp till ytan igen så börjar han skratta.

"Jag vet att du tyckte det var lite kul du också!" Flinar han och drar handen genom håret.

Ett ofrivilligt leende tar plats i mitt ansikte och till sist brister jag också ut i skratt.

"Vad fan Simon! Det här var mina enda kläder!" Skrattar jag.

"De torkar!" Ropar Simon och börjar simma mot land.

Vi kliver båda upp ur vattnet och sätter oss på gräset för att torka.

Solen har börjat gått ner och en vacker solnedgång syns på himlen.

Plötsligt känner jag hur en hand lägger sig över min på gräset, jag tittar upp och möter Simons blick. Han har munnen lite halvt öppen och blicken går mellan att titta mig i ögonen och att titta ner på min mun.

När han närmar sig mig så inser jag vad som är påväg att hända och gör ett försök till att stoppa det.

"Simon, jag-"

"Scch" avbryter han mig och håller upp ett finger framför sin mun.

"Säg inget, bara slappna av" viskar han innan han böjer sig fram och kysser mig.

"Simon sluta!" Skriker jag och puttar undan honom så pass hårt att han hamnar på rygg.

Han är snabbt upp på bena igen och glor argt på mig.

"Vad gjorde du sådär för!?" Skriker han åt mig.

Jag förstår ingenting. På bara några minuter har han gått från en schyst kompis som jag skrattat med, till en arg kille som tror han kan göra vad han vill med mig.

"Vi hade ju trevligt, ellerhur?" Säger han och börjar gå mot mig.

Jag backar sakta bakåt. "Du måste ha misstolkat det hela, jag är inte intresserad utav dig"

Simons ögon blir svarta och han morrar högt. Huggtänderna växer ut och han fortsätter gå mot mig.

Jag backar plötsligt in i en stor sten och inser att jag kommer få lov att slåss mot Simon.

Mina huggtänder och klor växer ut och jag morrar högt åt Simon som ryggar tillbaka lite och nu värkar en aning osäker.

Plötsligt flyger någonting snabbt förbi över mig och landar på Simon. Det är en varg. En stor mörkgrå varg.

Vargen hugger tag i Simon's arm och ruskar.

"Fan Leòn!" Skriker Simon innan han också omvandlar sig.

De går som i en cirkel och stirrar argt på varandra.

Den mörkgråa vargen (Leòn) är mycket större än den bruna vargen (Simon), men trotts det så verkar inte Simon vilja lägga sig. Han står på sig och morrar som en galning åt Leòn som istället morrar dovt med huvudet en aning sänkt.

Det syns tydligt vem som är van vid att slåss utav de två.

Plötsligt gläffser Simon till mot Leòn och gör ett försök till att bita tag i hans ben men Leòn hoppar enkelt undan och hugger sen tag i nacken på Simon och kastar omkull honom.

Simon reser sig upp igen och tar ett språng och hoppar på Leòn. Han får ett grepp om Leòn's hals och hänger och sliter i den.

Leòn biter tag i sidan på Simon och lyckas rycka lös honom från sin hals och kasta iväg honom så han flyger flera meter.

Nu står Leòn framför mig och några meter längre bort står Simon.

Simon skiftar om till människa och Leòn gör detsamma.

"Du tror du är så jävla bra va?!" Skriker Simon.

Leòn skrattar ironiskt innan hans röst går över och blir mer allvarlig och rak. "Du borde lära dig lite hyffs. Hon är en alfa. Och inte vilken alfa som helst, du borde ha mer respekt, idiot" väser han innan han vänder sig om mot mig.

"Tack" viskar jag och förväntar mig att han ska fråga hur jag mår, men icke..

"Jag är trött på att behöva rädda dig, detta är andra gången idag"

Av förvåning står jag stelt och bara stirrar på honom innan jag till slut hittar ordet igen.

"Du, jag hade inte behövt någon räddning. Jag kan ta honom, lätt" envisas jag och sätter armarna i kors.

"Jasså du" hörs ifrån Simon en bit bort. "Visa vad du går för då" säger han och ställer sig i position för att slåss.

"Inte nu!" Väser jag och blottar mina huggtänder.

"Förlåt" viskar Simon och sänker huvudet som om han bugar för mig.

Jag fnyser och vänder om och går tillbaka genom skogen.

Tack för att ni läser! ♡

Kommentera och rösta gärna, det motiverar mig till att fortsätta skriva!