Kapitel 22 - Fajten

110 5 2
                                    

Vi kommer till högkvarteret och jag beordrar alla i flocken att stanna utanför, även Zorro och Anton, sen går jag in.

"Kaaro!" Ropar jag högt när jag går upp för stentrappan.

Han kommer ut ifrån sitt kontor och möter upp mig.

"Så där är du, lilla alfa" säger han och betonar just 'alfa'.

"Du dödade honom!" Skriker jag och slänger mig mot Kaaro med klona framme.

Kaaro hoppar åt sidan så jag missar honom.

"Så du vill slåss lilla alfa? Dåså, låt oss göra upp på riktigt. Ute på fältet" säger Kaaro och går ner för stentrappan. Jag följer efter.

Ute står hela "min" flock och väntar, de alla morrar när de ser Kaaro.

"Så ni trotsar mig? För den här lilla tösen? Det kommer ni att få ångra" morrar Kaaro tillbaka.

Flocken bildar en gång så vi kan gå igenom dem. Jag går först och Kaaro efter. Alla bugar för mig men morrar åt Kaaro. Det är rätt åt honom, han ska inte få styra längre. Jag är den äkta alfan, inte han.

När vi gått igenom hela flocken så möts jag utav Zorro och Anton.

"Vad håller du på med?" Visk-skriker Anton.

"Jag ska, som jag sa, knäcka hans nacke" svarar jag, med blicken fäst framåt.

Hela flocken följer efter oss, Kaaro, Zorro, mig och Anton som går först.

Jag hör låga morrningar ifrån flocken, riktade åt Kaaro. Och jag tror faktiskt att han är lite skraj.

"Kaaro har aldrig förlorat en fajt, snälla Nancy, gör inte det här" försöker Anton, men jag har redan bestämt mig.

"Jag håller med Anton, att slåss mot Kaaro nu är ingen bra idé, du måste träna först" säger Zorro.

"Det är redan påbörjat" svarar jag.

Snart är vi framme vid fältet och flocken stannar till och låter mig och Kaaro gå ut en bit själva.

"Du vet att du kommer förlora va?" Skrattar Kaaro.

"Det får vi allt se" svarar jag och fäller ut klorna.

Kaaro bara skrattar innan han gör detsamma.

Jag sneglar åt flocken och ser att Julia och Simon också dykt upp nu.

Allas ögon är på oss. Mig och Kaaro. Det kommer bli ett blodbad.

Huggtänder växer fram, klor är redan framme och våra ögon skiftar till röda. Nu är det dags. Dags att göra upp om vem som verkligen bestämmer.

Jag låter Kaaro slå första slaget vilket han gör, men missar då jag hoppar undan.

"Du har snabba reflexer lilla alfa" säger Kaaro.

Jag slänger fram handen och river honom från axeln och över nyckelbenet.

"Tydligen inte du" svarar jag.

Hans tröja gick sönder och blod börjar sippra ur såren.

Jag ser hur hans ilska blossar upp. Och rätt som det är så slänger han sig mot mig men jag hoppar undan och han faller i backen.

Jag snor runt så jag står med ansiktet mot honom.

Han hoppar upp på benen igen och vänder sig om mot mig, nu är han riktigt uppjagad.

Han morrar och flåsar så bröstkorgen rör sig upp och ner.

Rätt som det är så gör han ett ryck som om han ska hoppa på mig, vilket får mig att hoppa åt sidan och då hoppar han på mig på riktigt.

Han fäller mig och hamnar sittandes uppe på mig och slår mig hårt i ansiktet med knuten näve, om och om igen.

Jag börjar känna hur allt blir suddigt innan min överlevnadsinstinkt kickar in.

Jag sätter klorna i sidan på Kaaro, vilket får honom att skrika till och sluta slå mig för en sekund och just då rullar jag åt sidan och kommer lös.

Snabbt är jag uppe på benen igen och redo för nästa drag.

Blod rinner ifrån mitt ansikte och jag kan känna blodsmak i munnen.

Kaaro har också tagit sig upp på benen och vi går som i en cirkel och glor på varandra.

Det ömmar i ansiktet och jag har svårt att se, han har övertaget nu.

"Du skulle gett upp när du hade chansen" fräser Kaaro.

Jag väljer att skifta till varg för att kunna slåss bättre.

Hårt landar jag på mina svarta tassar och genast ser jag mycket bättre, det ömmar fortfarande, men jag känner mig piggare och ser bättre nu.

"Jasså, så det är dags att slåss som en riktig varg" säger Kaaro innan han också skiftar.

Han förvandlas till en varg som mer liknar en stor björn.

När han landat på sina brungråa tassar så morrar han högt och gläfser mot mig med nosen rynkad så att tänderna blottas.

Mitt självförtroende tryter.. men jag ger inte upp.

Kaaro försöker slänge sig på mig men jag hoppar undan och biter sedan ett hårt tag om hans nacke.

Jag hänger och dinglar i hans nacke medans han frenetiskt försöker få ett grepp om mig.

Mina tänder borrar sig allt djupare in i hans hud.

Efter många misslyckade försök att få bort mig så lägger han sig till sist ner på marken och bara flåsar.

Jag antar att han gett upp och börjar släppa på greppet, men just då slänger han sig över mig så jag hamnar på rygg och han hugger tag rakt över min hals.

Jag hinner tänka att detta är slutet, nu sliter han upp halsen på mig..





Tack sjukt mycket för över 1k läsare!! ♡

Kom ihåg att rösta om ni tycker att kapitlet är bra!

The True AlphaDär berättelser lever. Upptäck nu