Vit som månen

Del 11

'Varför gör ingen något? Hon kommer ju döda honom'

Oscars kropp slappnar av och Vendela släpper taget. I en förfärlig sekund tror jag att han är död, men sen reser han sig blixtsnabbt upp och kastar sig mot Vendela igen. Hans landar på hennes rygg och benen viker sig under henne. Jag ser hur Vendela förtvivlat försöker ta sig loss men Oscar är för tung och hon kan inte röra sig en centimeter. Efter ett tag slappnar hon av som att hon gett upp och Oscars käke sluter sig runt hennes hals.

Jag tittar upp på Alfan för att säga något, men då inser jag att han ler. Förvirrad tittar jag ner i gropen igen och ser Oscar kliva av Vendela och skifta tillbaka till människa. Snart skiftar han också tillbaka och flämtande klättrar de upp ur gropen. Oscar ler och Vendela ger honom en ilsken blick, men mjuknar sen och låter honom lägga armarna om henne.

Jag stirrar på dem och försöker förstå vad som just hände. Jag tittar upp på Alfan igen och han ler åt mitt förvirrade utryck.
"De tränar bara" Förklarar han. Jag känner mig som en idiot. 'De är ju mates, de skulle aldrig kunna skada varandra ens om de ville. Inte fysiskt iallafall.' Det sticker till i mig när jag tänker på precis hur mycket jag själv hade skadat min mate. Och hur mycket jag snart skulle behöva skada honom. 'Jag borde aldrig ha stannat här, borde inte ha kommit så nära honom. Jag borde sticka, nu.' Men hur jag än försöker kan jag inte få mig själv att lämna hans famn, för jag vet att hans leende då kommer försvinna och ersättas av oro och sen förtvivlan. 'Varför är jag så svag? Jag borde inte låta mina känslor kontrollera mig såhär.'

Jag vänder tillbaka mitt fokus mot Vendela och Oscar som nu har kommit fram till oss.
"Bra jobbat" Säger Alfan och klappar Oscar på ryggen.
"Jag hade honom!" morrar Vendela. "Jag var så nära!"
"Bättre lycka nästa gång." Säger Oscar flinande.

Efter det börjar vi gå tillbaka mot den större villan och jag märker att Alfans rörelser börjar bli mer oroliga. Han verkar inte kunna hålla händerna stilla och slänger förstulna blickar mot mig då och då. När vi kommer in genom dörren tar han ett djupt andetag och verkar ta mod till sig. Sedan vänder han sig mot mig och tar mina händer i sina.
"Nu har du sett hela stället, hela mitt hem och det som skulle kunna vara ditt hem." Säger han mjukt. "Men oavsett hur mycket jag vill ha dig här kan jag inte hålla dig kvar mot din vilja." Han lyfter upp mina händer och pressar läpparna lätt mot dem. "Jag älskar dig och jag kommer alltid att älska dig. Om du behöver gå så kommer jag inte stoppa dig." Sedan gestikulerar han mot den öppna dörren.

Orden fastnar i halsen och jag känner tårar stiga i mina ögon. Gesten är så simpel, men betyder så mycket mer. Han skulle ge upp sin lycka för mig, han skulle gå igenom den smärtan som jag bara har sett en glimt av, för mig. 'Hur kan jag överge honom på det sättet?' Hans blick är fylld med så mycket kärlek och så mycket smärta. Samtidigt river skräcken för faran som jag utsätter honom för varje sekund jag är här i mitt bröst. 'Vad ska jag göra?'

————————————————————
Hej!
Sorry för att det tog så lång tid, men nu är nästa del här. Jag glömmer hela tiden att det är folk som faktiskt gillar och läser det här och jag är så tacksam för er alla.
Nästa gång försöker jag vara lite snabbare.