Vit som månen

Del 4

Han borde fått en bättre mate, någon som stannade hos honom och älskade honom.

Jag stannar vid mitt lilla hus med andan i halsen och skyndar mig in och går mot mitt rum. Jag börjar ta ur kläder ut min garderob och slänger ner dem i flyttlådorna. Sedan väljer jag ut två sett kläder på måfå och proppar ner dem i min ryggsäck. Jag fortsätter genom huset och packar ner allting i lådor eller i min väska. Precis när jag ska proppa ner min necessär i väskan plingar det på dörren. Först ignorerar jag det, men det fortsätter och blir irriterande. Så jag går fram till dörren och öppnar. Utanför står Sofia med ett oroligt ansiktsuttryck som snabbt blir frågande när hon ser väskan i min hand.
"Vad ska du med den till?" Frågar hon.
"Jag ska härifrån" Svarar jag. Det finns ingen anledning att ljuga, jag är för stressade för att komma på en bra lögn, och jag tänker ändå inte låta henne övertyga mig om att stanna.
"Vad menar du? I morse bad du om att få stanna och nu måste du det, du kan inte överge din mate!" Sofia ser oroligt och förvirrat på mig.
"Tänk för att jag kan det" Säger jag och försöker stänga dörren, men hindras av en hand långt kraftigare än Sofias. Alfan kliver in genom dörren och jag ångrar direkt vad jag sade. Hans ansikte ser så förtvivlat, så förvirrat ut att jag bara vill sträcka mig fram och smeka det, säga att allt är okej.
"Varför?" Frågar han. "Varför skulle du överge mig?" Han tar ett steg närmare och något förändras i hans blick. Han tar ytterligare ett steg framåt och slår armarna runt mig. Jag skriker åt mig själv att ta mig därifrån, slingra mig ur hans grepp, men jag vill inte, jag vill stanna där i hans armar för all framtid.
"Du får inte gå" Säger alfan bestämt. "Du är min nu."
"Okej" Viskar jag.

_________________________________________________

Förlåt att jag inte lagt upp något på evigheter, jag har inte ens någon bra anledning. Jag vill också be om ursäkt att kapitlet blev så kort, men det var en bra plats att avsluta på.