Vit som månen

Del 9

Jag tittar djupt in i hans ögon, försvinner så djupt i dem att jag knappt märker hans viskning:
"Varför?"

Jag rycker till lite och viker undan min blick. Hans röst bryts när han återigen säger det jag önskar han kunde glömma:
"Varför?"

Han verkar söka min blick efter svar, men jag håller ögonen på mina händer i mitt knä. Jag tar ett djupt andetag och letar i mina tankar efter ett svar han kan acceptera, som inte låter som en komplett lögn, men jag hittar inget. För en sekund hittar jag en lösning som skulle fungera, jag skulle kunna säga att jag inte älskar honom, men bilden av hans förtvivlade ansikte blixtrar genom mitt inre och jag trycker direkt bort tanken innan tårarna kan välla upp i mina ögon. Men jag är inte snabb nog. Mina ögon svider när jag höjer blicken till hans, och smärtan i den får en tår att rulla ner för min kind.
"Förlåt" Viskar jag. "Förlåt, men jag.. jag kan inte.." Han sträcker ut handen för att torka tåren från min kind, men fryser mitt i rörelsen, tvekar, letar efter något i min blick. Jag tar hans hand i min utan att tänka och elektriciteten sprakar mellan oss. Jag greppar hans hand hårdare. "Men du måste förstå att det inte är ditt fel, det har inget att göra med dig" Min röst bryts men jag håller bestämt hans blick, vill visa att jag menar det.
"Vad är det då?" Frågar han. Jag skakar på huvudet.
"Jag kan inte säga" Säger jag för att sedan skaka på huvudet igen. Han suckar och tar mitt ansikte i sin hand. Det sprakar och jag kan inte låta bli att luta mig mot den. Hans blick blir tankfull medans han tittar in i mina ögon och jag kan inte slita blicken från honom. Efter några sekunder ler han smått och lutar sig framåt. Mitt hjärta stannar i bröstet när hans läppar nuddar mina.

När vi tillslut lutar oss tillbaka flåsar vi båda högt och elektriciteten dröjer sig kvar i mina läppar. Han ger mig ett varggrin och lägger sig ner på sängen med en djup suck. Jag lägger mig intill honom och han tar mig i sin famn. Känslan av säkerhet som sprider sig genom mig är starkare än jag någonsin känt, och går djupare än jag trodde var möjligt. Jag känner mig hemma i hans famn och när jag somnar är det med en känsla av att inget någonsin kommer kunna skada mig.