Vit som månen

Del 10

Jag känner mig hemma i hans famn och när jag somnar är det med en känsla av att inget någonsin kommer kunna skada mig.

En knackning på dörren väcker mig ur min slummer. Jag känner hur Alfans lugnande närvaro försvinner från min sida när han reser sig upp för att öppna. Jag sträcker på mig och gäspar. 'Jag tror inte att jag någonsin sovit så gott innan' Sen vänder jag blicken mot dörröppningen där David står och pratar med Alfan.

"Förlåt att jag väckte dig, men jag tänkte att ni kanske inte ville missa kvällsmat" Säger David. 'Kvällsmat? Hur länge sov jag egentligen?' Alfan nickar åt David och vänder sig mot mig.
"Hungrig?" Frågar han mjukt, och jag ska precis svara när min mage kurrar högt och jag kan inte låta bli att skratta. Leendet på Alfans läppar får en varm känsla att sprida sig genom kroppen medans jag går fram och ställer mig vid hans sida.
"Vad är det på menyn?" Frågar jag David. Alfan svarar innan David hunnit öppna munnen.
"Tacos" Säger han med ett leende fortfarande lekande på läpparna. "Vi har en tradition av Taco lördag som sträcker sig bakåt till starten av det här packet."
"Det var hans första beslut som Alfa" Följer David upp.
"Och det viktigaste" Skrattar jag. Alfan skrattar äntligen och det är som musik för mina öron. Jag ser upp på honom och lovar mig själv att jag ska höra det ljudet varje dag för resten av mitt liv. Sen stelnar jag till. 'Önsketänkande, du vet att det aldrig kommer att gå'.
Alfan upptäcker förändringen och ger mig en frågande blick. Jag slappnar av igen och rycker på axlarna. Han verkar godta det som ett svar och leendet återvänder till hans läppar. Sen börjar vi gå mot köket med David rätt i hälarna.

När vi kommer in är de flesta redan där, antingen på kö till maten eller sittande vid det stora bordet i mitten av rummet. Alla tittar upp när vi kommer, många nickar till Alfan, men till min stora lättnad verkar de ganska upptagna med sin mat. Sofia reser sig upp från sin plats för att gå fram till oss. Hon ler mot mig, men jag märker att hennes uppmärksamhet ligger hos David. Han möter henne halvvägs och tar hennes hand i sin. Han ger henne en lätt kyss på kinden innan de går och sätter sig.

Jag vänder min uppmärksamhet mot Alfan som börjar dra mig mot mat kön. Lukten fyller min näsa och jag kan inte låta bli att släppa ut en låg suck. Det var så länge sen jag åt tacos. Hela familjen brukade hjälpas åt att hacka alla grönsaker och duka, innan... Jag sköt bort minnet och koncentrerade på nuet.

Tacon smakade ännu godare än den luktade. De hade verkligen gått in för den, med egen salsa och guacamole, och jag kunde känna att köttfärsen definitivt inte var kryddad med den där påsen man kan köpa i affären. Det var som att äta på restaurang, och ändå hade det hela en väldigt hemtrevlig känsla.

När jag har ätit upp märker jag att Alfan studerar mig med ett leende på läpparna.
"Gott?" Frågar han, nästan belåtet. Jag nickar till svar.
"Det smakar fantastiskt, jag har aldrig ätit något liknande"
"Det har du att tacka Jakob för" berättar han och gör en gest mot Jakob som sitter en bit bort. Han känner våra blickar och vinkar lite snabbt innan han återvänder till sin egen konversation. "Hans pappa var kock och lärde honom allt han kan" fortsätter Alfan. "Och det är tur det, för utan Jakob hade vi nog suttit här och ätit nudlar eller något."

Efter maten tar Alfan med mig ut till vad han kallar gropen. Jag kan se några ur flocken samlade runt vad som verkar vara en fördjupning i marken. De ropar upphetsat och när vi kommer närmare ser jag att det är några i gropen. Två vargar som jag känner igen som Oscar och Vendela morrar åt varandra och medans jag tittar på hoppar Oscar på Vendela. De rullar runt på marken, nafsande på varandra. Vendela lyckas hamna ovanpå Oscar och hålla fast honom mot marken. Med ett triumferande varggrin biter hon tag om Oscars hals. Jag tittar på som förstelnad. 'Varför gör ingen något? Hon kommer ju döda honom'