Vit som månen

Del 3

Hur han än ser ut kommer jag tycka att han är det vackraste jag någonsin sett, det vet jag för med en konstig känsla av lycka blandad med förfäran inser jag att alfan är min mate.

Så vänder han sig om och möter min blick. Hans havsblå ögon fångar in mig och för en sekund är allt jag vill att drunkna i de ögonen. Sedan för jag min blick över hans vackra ansikte, hans läppar, försöker etsa in honom i mitt minne i minsta detalj. När jag inser vad jag håller på med slår jag snabbt ner blicken och känner en värme krypa sig upp längs mina kinder. Jag sneglar upp mot hans ansikte och och möter snabbt hans blick innan jag tittar ner igen. När jag inte känner hans blick på mig längre tittar jag upp, men med en känsla av saknad.

Jag bannade mig själv för mina känslor. Det är inte meningen att jag ska ha en mate. Jag är en skiftare, inte en varulv och det har alltid varit tydligt för mig att det är en stor skillnad, varför skulle det här vara annorlunda? Såklart har jag alltid avundats hur varulvarna så lätt kan hitta någon som passar perfekt med dem, en själsfrände. Men jag har alltid vetat att det inte skulle fungera för mig. Jag kan inte stanna alltför länge på ett ställe och det vore farligt för mig ifall någon, varulv som människa, får reda på vad jag är. Jag skulle inte kunna begära att min mate lämnar sin flock för mig, och jag skulle behöva ljuga för honom. Och nu är min mate till och med en alfa! Jag behöver inte det här just nu. Tänker jag suckande.

"Ehh.. vad hände just?" Frågar Sofia med lysande ögon. Jag tittar upp och tittar sen ner igen med ännu rödare kinder.
"Inget." Mumlar jag.
"Jo, kom igen nu, något var det ju." Klagar Sofia. "Kom inte och sig att du är min framtida luna" skojar hon. Jag rycker till och hon kollar storögt på mig. "Du skojar! Det är inte sant! Han är kräfta också så ni är perfekt match!" Utbrister hon och klappar händer. Några omkring oss stirrar och David kollar frågande på Sofia. Hon ska precis säga något när jag avbryter henne.
"Schhh! Du överreagerar, vi är inte mates." Väser jag. Sofia tittar besviket på mig innan hon vänder sig mot David och rycker på axlarna.
"Tråkmåns." Säger hon till mig.

Trots vårt samtal kan jag inte låta bli att snegla mot bordet med varulvarna och så fort jag råkar möta alfans blick låtsas jag att jag tittat på något bakom honom. Det är inte jätte synligt, men efter ett tag upptäcker jag hur förvirrad och sorgsen han ser ut och det sticker till i hjärtat. Då inser jag att han måste ha hört vår konversation och vill bara gå fram till honom och ge honom en stor kram och säga att jag älskar honom, så han inte behöver vara ledsen längre. Nej, dålig idé, dum Amanda. Jag kommer behöva ge mig iväg från den här stan så fort som möjligt, innan jag blir för fäst vid honom eller gör något dumt.

Efter skolan skyndar jag mig till skåpen, slänger in mina saker och låser. Jag ska precis vända mig om och börja gå mot utgången, men jag känner en tinglande känsla i nacken och börjar genast gå åt andra hållet. Jag hör steg bakom mig och börjar gå snabbare. Jag vill så gärna snegla över axeln, bara för att se hans ansikte en sista gång, men återigen tvingar jag mig att låta bli. Jag fortsätter genom korridorerna på måfå och hoppas på något sätt hitta en utgång. Hela tiden hör jag stegen bakom mig som kämpar för att komma i kapp och snart springer jag nästan genom korridorerna i ett försök att bli av med honom. Till slut hittar jag en utgång, låtsas kolla på klockan och springer sedan det snabbaste jag kan hemåt. Jag hör min mate ropa på mig och då kan jag inte låta bli att snegla bakåt lite innan jag fortsätter springa. Även på långt håll syns förtvivlan i hans hållning och återigen värker mitt hjärta för honom. Han borde fått en bättre mate, någon som stannade hos honom och älskade honom.

_____________________________________

Ännu ett kapitel, vad tycker ni? Det blev lite kortare än de andra, men jag hoppas det blev bra ändå. Ha det bra!