Vit som månen

Del 14

Han skulle dö precis som min syster.

Det skär i mitt hjärta när jag öppnar munnen för att dela med mig av mitt beslut, men något stoppar mig innan jag hinner säga något. Ett annat minne, äldre, något som jag hade glömd bort tills nu.

Jag sitter i min säng, min syster bredvid mig med en bok i händerna. Hon är bara två år äldre, men läser ändå för mig varje gång våra föräldrar är ute. Det åskar ute och vi rycker båda till lite varje gång en blixt slår ner utanför fönstret, men vi vet att vi är säkra i huset.

Jag kommer inte ihåg boken hon läste, men jag kommer ihåg hennes röst och hennes inlevelse, hur hon förvandlades till karaktärerna i boken medans hon talade.

När klockan slår tolv lägger hon till sist ner boken och kollar på mig, med en ovanlig skärpa i blicken.
"Ta aldrig beslut baserade på rädsla."  Säger hon. "Du måste stå upp för dig själv, för du är starkare än du tror." "Den enda som kan stoppa dig är du själv, okej?"
"Okej" Jag förstod inte vad hon menade just då, men jag insåg att det var viktigt. Hon log mot mig och klättrade ur sängen för att stoppa in mig och gick sen över till sin egen säng.
"Du måste leva ditt liv till fullo, för om du inte kan, kan ingen det" Mumlar hon, nästan till sig själv.

Jag drar in ett djupt andetag och kollar på skogen bakom mig. Jag vill inte ut dit igen. Jag vill inte gå tillbaka till att leva mitt liv på flykt, inga vänner, inget hem. Sen vänder jag mig tillbaka mot honom. Han är min vän och mitt hem, och jag är så rädd att förlora honom, men min syster hade rätt. 'Jag kan inte ta beslut utifrån rädsla, och jag tänker inte låta någon stå emellan oss.'

För första gången sen vi kom in ser jag honom i ögonen. De är som två hav jag inte kan hjälpa att drunkna i, och så oroliga att en tår rinner ned för min kind vid synen av dem. Sen sprider sig ett leende över mina läppar. "Jag stannar"