Vit som månen

Del 6

Alfan pustar och tittar imponerat på mig innan vi beger oss tillbaka till flocken som kommit fram till deras by.

Jag stannar upp av förvåning när jag får syn by flockbyn. Den består av två stugor och en större villa. Det är knappt så att man kan kalla det en by, hur får hela flocken plats där? David och Sofia delar såklart på ena stugan och jag antar att Vendela och Oscar bor i den andra. Men med kök och kontor och allt annat som en flock behöver finns det knappt plats i villan ens för de få vargar som jag redan träffat. Det är då jag inser det. Jag har redan träffat hela flocken. Jag borde ha insett det innan, de har ju en tonåring till alfa för guds skull!

Alfan skiftar tillbaka till en människa, men jag börjar backa. Jag hade hoppats på en åtminstone någorlunda stor flock, en flock som kunde försvara sig ifall jag blir upptäckt, men de här skulle krossas, lika enkelt som en myra under skon. Med en blick på min mate gör jag mitt beslut
"Det är inte mycket, men det är hemma" hör jag alfan säga, men jag har redan vänt mig om och springer i full fart in i skogen. Jag fortsätter tills jag kommer fram till en flod där jag frammanar en bild av en vit falk i mitt inre och breder ut mina vingar för att flyga upp i träden. Floden kommer förhoppningsvis ge ett intryck av att dölja min lukt så att de inte funderar över hur jag i princip försvann i tomma intet.

Med min skarpa blick kan jag från min gren se vargarna som viker av och an mellan träden i jakt på min doft någon kilometer bort. De hittar den snart och jag bara sitter och tittar på med sjunkande hjärta när de går förbi under mig och hittar platsen där jag skiftade. Den stora svarta vargen, den som jag inte kan se på utan att det sticker i hjärtat på mig, börjar som förvirrad, men när det blir tydligt att jag verkligen försvunnit ersätts förvirringen av en ilska, en frustration. Jag ser honom bestämt signalera till sina flockmedlemmar innan han själv beger tillbaka till byn. Jag följer efter alfan och när han går in i villan följer jag honom med blicken genom fönsterna. Jag ser honom sparka någonting, dra sig i håret och sedan slutligen sjunka ner till golvet med händerna runt huvudet. När jag flyger närmare kan jag höra snyftningar som får mitt hjärta att gå itu.

Jag tar större vingtag och flyger högre upp, och sedan hemåt. Vinden viner i fjädrarna och skogen svischar förbi under mig men jag kan inte njuta av det. Mitt sinne är fyllt av hans snyftningar och så fort jag kommer innanför dörren faller jag också ihop på golvet, förtvivlat snyftande. Det är inte rättvist mot honom, mot någon av oss! Varför var jag tvungen att välja just den här staden? Varför sade jag att jag skulle stanna? Varför var han tvungen att vara min mate? Jag håller om mig själv som kristall tårar rinner längs mina kinder och droppar ner på min tröja. Utan att jag märker det tystnar mina snyftningar och jag somnar med endast min arm som kudde.