Vit som månen

Del 7

Utan att jag märker det tystnar mina snyftningar och jag somnar med endast min arm som kudde.

Mina drömmar är fyllda av blodiga vargkroppar, mörka blå ögon, och snyftningar. När jag väl vaknar håller jag mina ögon stängda. Jag vill inte se solen skinandes genom mitt fönster, vill inte se molnen som glider lekfullt över det blå himmeln. Istället tänker jag tillbaka på igår, på mörk päls och stormiga ögon, och längtan i mitt bröst får mig att ändra mig igen. Jag borde resa mig upp och gå tillbaka dit, men något hindrar mig. Det är en tanke som jag inte vill tänka, men som jag inser att jag inte kan undvika, inte borde undvika. 'Hur många gånger måste jag ångra mig? Hur många gånger måste jag skada honom?'. Sanningen är att om jag stannar kommer det aldrig ta slut. Om jag stannar kommer det bara bli svårare och svårare, göra mer ont att lämna honom, och samtidigt vara ännu viktigare att skydda honom. Det bästa jag kan göra för min mate nu är att försvinna, för han känner mig inte än, och sårad är bättre än död.

Med en vilja av stål öppnar jag ögonen, och det är först när mina ögon vant sig vid det bländande solljuset och jag ser rummet omkring mig som jag inser att mitt huvud ligger på en riktig kudde, och att golvet som borde varit hårt var mjukt, som en madrass. Jag sätter mig spikrakt upp för att svepa min blick över rummet, medans min kropp förberedde sig på att fly.

Solen lyser upp rummet runt omkring mig och jag identifierar en garderob och andra ändan av dubbelsängen som jag ligger i. Täcket hade varit svept över mig, men jag har kvar samma kläder som igår. I hörnet av rummet finns en stol, ovanpå vilken sitter en sovande alfa, högljutt snarkande.

Jag glider försiktigt ur sängen och smyger tyst mot dörren bredvid honom. Jag tar ett djupt andetag och håller andan medan jag med lätta steg tar mig närmare och närmare dörren, och närmare och närmare honom. 'Bara några få steg kvar nu..' Jag kan inte låta bli att svepa min blick över hans ansikte. Jag etsar in bilden av det i mitt minne, medveten om att jag aldrig kommer se det igen, och önskar att jag kunde få se de där havsblå ögonen en sista gång.

Nästa gång jag sätter ner foten hörs ett ljudligt knarrande från golvplankorna.