Vit som månen

Del 13

Jag känner hans tänder borra in sig i min vinge och dra mig neråt.

Plötsligt gnyr han till och släpper och jag är så förvånad att det tar en sekund för mig att inse det. Jag faller snabbt mot marken, men lyckas fälla ut mina vingar precis i tid. Jag hör vargen morra bakom mig och flyger uppåt igen i panik. När jag når högt nog att han aldrig skulle kunna nå mig kollar jag ner igen. Då ser jag anledningen till att jag kom undan, min syster. Hon klöser vilt mot hans ögon, en av dem har redan en strimma av rött över sig och blinkar oseende, men den andra är fylld av ursinne. Han nafsar mot henne och det är med nöd och näppe hon undviker honom.

Utan att tänka flyger jag neråt igen och hon kollar bak mot mig med skräck i blicken.
"Fly, oroa dig inte för mig" Ropar hon, men medans hon är distraherad hoppar vargen upp mot henne. Han drar ner henne till marken och framför mina ögon rycker han av hennes huvud.
"Nej!" Mitt skri ringer ut över ängen och jag ser flera vargar vända sig mot mig. Det tar all min viljestyrka att vända ryggen mot min syster på marken, trots att jag vet att det redan är för sent. Min blick till vårt hus där mamma, pappa och min lillebror är. Deras skrik har tystnat nu. Med tungt hjärta flyger jag upp bland molnen och lämnar min familj långt bakom mig.

Jag drar mina tankar tillbaka till nuet och kollar på min mate. Jag kan inte låta dem hitta honom. Han skulle skydda mig, precis som min syster. Han skulle dö, precis som min syster.