Förbjudna läppar

Kapitel 10

Dagens låt: Come home - One republic

Den är så fin att man gråter

Trevlig läsning!

Btw, förlåt för de eventuella slarvfelen i texten! Ska ändra det såfort jag kan!

***

Mike är den första som rör sig.

Han hämtar en sopborste från förrådet och börjar direkt med att få undan de krossade glasbitarna. Monika drar en djup suck och sjunker ner på köksstolen. Hennes läppar darrar fortfarande, som om hon inte kan tro att detta faktiskt händer. Hennes hud är alldeles blek. Jag kan inte slita blicken från tavlan som gått sönder. Det är ett fotografi på Jamie och Mike när de är barn och befinner sig på en strand av klippor. Havet syns tydligt i bakgrunden. Båda har mörkt hår och eftersom de står en bit bort från fotografen är de otroligt lika. Det är svårt att se vem som är vem. De ler och är riktigt glada. Glaset som skyddar fotot är alldeles förstört. Spräckt och krossat.

"Jag är en hemsk person." viskar Monika och skakar på huvudet. Hon har glömt att jag är kvar. "En hemsk, hemsk person."

"Nej, det är du inte." säger Mike och plockar upp de vassa bitarna. "Han hade ingen rätt att säga sådär. Till någon av oss. Han ber om ursäkt snart."

Ska han be om ursäkt till dem?

Det är första gången jag inte håller med min pojkvän överhuvudtaget. Annars brukar jag tycka han har rätt i det mesta, men absolut inte det här. Verkligen inte det här. Jamie är sårad och behöver en förklaring till varför saker och ting hållits hemliga för honom. Han har varit borta hela natten och gjort gud vet vad pågrund av sanningen han inte skulle få reda på. Han behöver någon. Ändå verkar det som ingen av dem tänker gå upp till hans rum och förklara.

Som en osynlig skugga lyckas jag smita bort till hallen och bege mig upp för den långa trappen. Monika fortsätter skämmas och klaga på vilken dålig person hon är, och hennes son gör allt för att försäkra om att det inte är sant. Att Jamie är upprörd tänker ingen av dem på, utan fortsätter bekymra sig om sitt eget liv.

När jag kommer upp till övervåningen går jag tvekande till hans rum. Som sagt, jag är utomstående. Detta är inte mitt ansvar. Jag vet inte ens vad jag ska säga för att få honom att må bättre. Allt jag vet är att om jag varit i hans skor skulle jag velat ha någon hos mig.

"Jamie?" Jag knackar på dörren trots att varje nerv i min kropp skriker nej.

Inget svar. Förståeligt. Jag sätter fingrarna på handtaget och trycker ner det. Jag har aldrig varit inne i hans rum förut, bara sett in i det. Sängen står mitt emot dörren och är därför det enda jag sett, men såfort jag kliver över tröskeln går det upp för mig hur stort rummet faktiskt är. Det fortsätter in en lång bit och är möblerat med både garderob, byrå, skrivbord och en tv med alla möjliga typer av spel. Det är faktiskt större än Mikes eget rum vilket i sin tur är stort nog.

För att inte de andras röster ska höras upp stänger jag efter mig. Jamie har torterats tillräckligt. Han behöver inte höra Mikes åsikter. Lampan är släckt. Det lilla ljus som strömmar in är solen, som tar sig genom de nerdragna rullgardinernas springor. Det doftar herrparfym blandat med rök och sprit. En lukt som får det att kittlas i näsan. Jamie sitter på sängkanten och stirrar ner i sina knäppta händer. Sist jag såg honom härinne var han också full, men glad. Omständigheterna var annorlunda. Och nu sitter han alldeles stilla, orörlig.

"Hej."

Hej? Wow, jag är verkligen kreativ!

"Jag menar... hur är det?"