Förbjudna läppar

Kapitel 45

Dagens låt: Somewhere in Neverland – All time low

Trevlig läsning!

***

Morgonen därpå är jag nära på att ge upp igen. Nära på att fega ur och stanna hemma. Det skulle ärligt talat kännas skönast. Att bara få undvika världen. Men sedan får jag reda på att pappa inte ska ut med Angie, och då går jag hellre på vad som känns som onödiga lektioner. Jag vill inte vara hemma med honom. Tydligen har Angie ett eget liv och hon sa själv att hon inte kunde ta hand om pappa varje dag. Kom hon på det nu?

"Mamma hälsade." säger jag vid frukostbordet och dricker ur den varma tekoppen. Mina ögon är fixerade på pappa.

Okej, nej. Det är inte riktigt sant. Hon nämnde inte ens honom. Men jag står inte ut med att han inte vågar hälsa på henne. Vad är det värsta som kan hända? Innerst inne vet jag att de fortfarande älskar varandra. Det är bara en fråga om tid innan han inser sitt misstag. När han får träffa henne igen kommer allt lösa sig och den här familjen kommer bli som vanligt igen.

Pappa stelnar till en gång i sin stol, suckar och försöker koncentrera sig på alla brev vi fått den senaste tiden. Det är dags att betala räkningarna. Jag är förvånad att han tar tag i posten när han aldrig gjort det förut, men det är antagligen Angie som bett honom. Hon behöver bara ge honom ett oskyldigt leende med glittrande ögon och han gör plötsligt allt för henne. Det retar mig.

"Hon vill fortfarande träffa dig. Det vet du va?"

"Mhm..." mumlar han lågt, ignorerar min blick.

"Hon saknar dig."

"Ja..."

"Pappa-"

"Jess, inte nu." Han lägger undan breven och skakar trött på huvudet. Sedan dricker han upp vattnet i sitt egna glas. Reser sig upp.

"Du borde hälsa på henne igen. Du har varit sjukskriven sedan olyckan. Kan du inte offra några timmar för att se henne igen? Hon är på bättringsvägen." Jag lämnar disken i maskinen. "Hon pratar mycket mer än förut och ser hälsosammare ut. Om vi har tur kanske hon får åka hem snart."

Än en gång blir han stilla av mina ord. Särskilt av sista meningen.

"Det är inte alls säkert." säger han skarpt. "Om hon inte tog medicin och hade personal som övervakade henne hade hon försökt ta sitt liv för länge sedan. Hon mår inte bättre."

Jag stirrar häpet på honom. "Hur kan du ens säga så? Du har inte gett henne en chans."

"För att det inte är värt det. Det är dags att gå vidare."

"Med Angie menar du?"

Han biter sig i läppen. Jag märker att han gör allt för att behålla behärskningen. Visserligen har han varit nykter flera dagar i rad, men jag är fortfarande osäker på vilka vredesutbrott som kan framkallas under samtalsämnen som de här.

Ett tag händer ingenting. Vi lyssnar bara på den tickande klockan. En ständig påminnelse om att livet fortsätter utan mamma i lägenheten. Pappa grimaserar och tittar bort.

"Var inte dum Jessica. Hon är alldeles för ung för mig."

"Av någon anledning känns det som du inte bryr dig om ålder."

Han svarar inte. Tvekar en aning. Jag rynkar bistert på pannan. Pappa har alltid haft väldigt lätt att charma andra. Det har jag hört mamma berätta. Men jag trodde aldrig han skulle falla så lätt för någon annan. Speciellt inte Angie. Och även om han inte bekräftat det än, är jag nästan helt säker.