Förbjudna läppar

Kapitel 29

Dagens låt: Teen Idle – Marina and the diamonds

Hur kan någon göra en sånhär sjukt bra låt?! Den är oslagbar! Gud vad jag är glad att jag hittade den. Passar typ alla ungdommar<3

Trevlig läsning.

***

"Jag tänker döda honom."

Jamie sitter stel som en pinne vid ratten med ögonen fulla av ilska som jag hoppats få slippa se. För några minuter sedan berättade jag om Mikes reaktion över alla rykten. Rykten som framkommit snabbare än elden, bara för att jag fick skjuts av Jamie på morgonen. Hur kan personer vara så förvridna att de hittar på lögner för att känna sig bättre? Jag nämner motvilligt hur han lämnat mig alldeles förstörd i korridoren. Jamie hittade mig där, påväg till samma lektion som min pojkvän. Men han skolkade för att ta hand om mig. Just då ville jag inte säga vad som hänt. Jag ville knappt se på honom. Men nu har det gått några timmar och jag kände mig redo att berätta. Dessutom har jag nämnt Janette och hennes lilla skämt, men han verkar mer fokuserad på att göra illa Mike.

"Nej det tänker du inte." säger jag lugnande och knäpper samtidigt loss säkerhetsbältet. "Han var upprörd och agerade därför som han gjorde. Han har all rätt att vara arg."

"Men det han sa om din mamma-"

"Låt det vara Jamie."

Vi har parkerat utanför vårdhemmet. Om en stund ska vi besöka henne och jag har ingen lust att påminnas om Mikes ord. Han hade fel. Det vet jag. Ikväll, eller i värsta fall imorgon kommer allt vara som vanligt igen. Han kommer ha insett att det bara var lögner alltihop, att min mamma har en chans, och att han faktiskt kan lita på mig.

"Lyssna, jag är väldigt tacksam att du vill göra det här." erkänner jag. "Hälsa på mamma, menar jag. Du känner henne inte ens."

Han vänder sig mot mig med glimten i ögat. "Trodde du på allvar att jag skulle låta dig gå hit själv?"

Och det slår mig att han är en bättre vän än jag någonsin haft. Andrea och Lilly är bra på sina sätt, men de har aldrig brytt sig såhär mycket. Ett tag trodde jag dessutom att jag skulle behöva åka hit själv, eftersom Mike vägrade, men så kom Jamie in i bilden. Förändrade precis allt.

Vi kliver ut ur bilen och går in i byggnaden. Nervositeten spänner i bröstet. Jag har så mycket saker jag vill fråga henne men vet inte hur mycket hon kan svara, eller hur mycket hon faktiskt vill höra. Hon får absolut inte bli upprörd.

Jamie märker att jag är en aning nervig, fattar tag om min hand och ler uppmuntrande. Jag besvarar leendet. Vi är tvungna att sitta ett tag i väntrummet. Jamie roar sig med att bläddra igenom alla möjliga tidningar. Det märks att han egentligen vill fråga om Mike gjorde något mer, något värre, men låter bli. Efter ungefär en kvart kommer Linda och hämtar oss. Hon är iförd i en vit rock och namnskylt på bröstet. Vi reser oss upp. Hon hejar glatt på mig, tittar förvånat mot Jamie som skakar hennes hand.

"Um, jag hoppas det var okej att jag tog med en vän." säger jag. "Det här är Jamie. Han ville följa med som stöd."

Linda nickar förstående. "Självklart."

Hon är den enda personen som följt med mamma från sjukhuset till hemmet här. Resten av personalen har bytts ut. Det märks att det är ett hem för personer med dåligt välmående. Här bor folk med alla möjliga typer av problem. Problem som får dem att tas från deras familjer ett tag för att kunna bli bättre. Personer i alla möjliga åldrar. Vi möter en gammal farbror i korridoren, men också en ung flicka som inte kan vara mer än tio. Hon skuttar fram med sina extremt smala ben i korridoren med en nalle i handen och undrar vart Linda är påväg. När hon får tillsägelse om att gå tillbaka till sitt rum muttrar hon något ohörbart men utför ändå uppgiften.