Förbjudna läppar

Kapitel 26

Det är såhär jag föreställer mig Jess, ungefär. Detta betyder inte att ni ska tänka henne som Jess när ni läser, utan det är bara så jag känner.

Skådespelerskan heter Freya Mavor.

Trevlig läsning!

***

När jag vaknar upp på morgonen igen är jag rent av förvirrad. Till en början kan jag inte förstå varför mina vardagskläder är på kroppen och inte nattlinnet. Och varför jag har en ny, främmande känsla i hela själen. Mitt huvud dunkar. Men när min blick söker sig över golvet och hittar popcornen som fallit ur skålen kommer minnena genast tillbaka till mig.

För det första hade jag aldrig trott att Jamie Black skulle bry sig så mycket om mig att han faktiskt stannar här över natten, som sällskap och tröst. Speciellt inte när Mike inte gjort något sådant på en väldigt lång tid. Börjar jag bli bortskämd och jämför de två kusinerna med varandra? Den banan bör jag hålla mig borta ifrån, även fast jag är nyfiken på var den leder.

Men saken är den att Jamie inte är i sängen. Inte ens i rummet. Med hjälp av händerna häver jag mig upp i sängen. En gäspning flyr från min mun samtidigt som jag tittar mot klockan. Det är inte förrän en halvtimme som alarmet ringer och det finns ingen som helst lust att göra sig iordning ännu.

Med en suck sträcker jag på mig och tvingar mig upp ur sängen. Någon måste ta upp de här popcornen och det verkar inte finnas någon som tänker hjälpa mig. Men jag är helt slut. Så pass slut att jag inte ens orkar gå och hämta sopborsten i köket utan sätter mig på knä på golvet och plockar upp popcornen för hand. Effektivt, eller hur? Skålen måste fallit ur sängen när vi sov eller någonting.

Vänta lite... sov. Jag slutar hastigt för att tänka efter. Vi sov i samma säng. Tanken slog mig igår också, men då var jag ledsen, ömtålig och rädd för att bli lämnad ensam. Nu ser situationen helt annorlunda ut. Solen har gått upp och jag har insett att det var ett dumt misstag... ett dumt misstag som jag dock inte vill ändra på.

Samtidigt som jag stannar upp hör jag rinnande vatten från badrummet, vilket bokstavligen får mig att hålla andan. Det finns inte en chans att pappa är uppe såhär tidigt. I värsta fall brukar han sova när jag drar till skolan. I alla fall efter händelser som igår. Annars kanske han orkar med att släpa sig upp för att sitta med mig vid frukosten. Men det är inte för att vara vänlig. Snarare för att hålla koll på mig. Som om han misstänker att jag rymmer hemifrån vilken dag som helst. Vet ni vad? Det kanske jag gör.

Mysteriet med det rinnande vattnet är lätt att lösa. Både jag och Jamie stank alkohol och rök när vi kom hit igår, och det blev inte bättre av att kliva in i lägenheten. När jag tänker efter sitter lukten fortfarande på mina kläder och i håret. Både Jamie och jag vill inte komma in i skolan bara för att få udda blickar av folk.

Jag låter honom duscha ifred medan jag städar upp i rummet, bäddar sängen och lägger fram kläder på sängen. Plaggen är simpla och enkla. Svarta jeans, vitt linne och en mörk långärmad tröja att ha över. Det är alldeles för enkelt. Jag vill åka och handla nya saker igen. Visst, jag gjorde det alldeles nyligen, men jag behöver nytt. Jag behöver något som förändras.

Efter en stund ringer telefonen. Direkt rusar jag fram till den i fall det har något med mamma att göra, men istället är det Mike. Undermedvetet gör jag en grimas. Fråga mig inte varför, för jag vet knappt svaret. Kanske har jag blivit mer medveten om honom efter att jag besökta Jamies vardag.

"Du ringer rätt tidigt." säger jag och sätter mig på sängkanten. "Är allt okej?"

"Jamie är förjävlig igen." Hans röst är så förhastad att jag inte ens är säker på att han hörde min sista fråga.