Förbjudna läppar

Kapitel 20

Dagens låt: One in a million - Hannah Montana

Igår var det tio år sedan Hannah Montanas första avsnitt kom ut (TIO FREAKING ÅR SEDAN?!)

Trevlig läsning!

***

"Hur kunde du göra sådär?" urbrister jag till Mike när vi blir lämnade ensamma igen. "Du hade din chans att säga Jamie sanningen och du ljög honom rakt upp i ansiktet!"

"Och då berättade du det. Ska jag behöva påminna dig vad som hände alldeles nyss? Han gick upp till rummet och-"

"låste efter sig, jag vet."

Jag sätter mig på sängkanten.

Vi befinner oss i hans sovrum igen. Men den här gången är ingen av oss på humör att se färdigt filmen. Faktum är att jag tror detta förstört att han någonsin vill se filmerna igen. Han kommer inte vilja ge dem en chans. Och just nu kan jag inte bry mig mindre.

Jag vet inte om vem jag är mest arg på. Mike som inte fanns vid min sida, eller mig själv som blir så arg. Den här ilskan kommer helt utan förvarning. Det är som jag gått i veckor utan att känna någonting, och helt plötsligt har såren öppnats och sanningen kommer fram. En stor del av mig mår dåligt över att jag känner ett så okontrollerad raseri, men inte heller kan jag tygla det.

Efter att Jamie smällt igen dörren efter sig blev det ännu mer katastrof. Monika såg skuldmedveten ut. Hon ville inte se oss i ögonen. Mike sa gång på gång vilken idiot hans kusin var och hur barnsligt han beter sig, och sedan kramade han om sin mamma i ett försök till tröst. Jag själv struntade i dem båda och rusade upp till Jamie, orolig över vad han skulle kunna få för sig att göra.

Men han hade vridit om nyckeln. Hur mycket jag än stod vid hans dörr, bad om att få komma in, låtsades han inte höra mig. Och precis som för att få Monika att ogilla honom satte han på hög musik som just nu ekar i hela huset. Mike förklarade att ingen av dem står ut med Jamies musiksmak, och att han bara satt på den för att reta upp oss andra.

"Jag försökte få dig att inte säga något." säger Mike och går av och an i rummet. "Om du bara hållit tyst-"

"Så det här är mitt fel? Herregud, jag förstår knappt vad som händer! Jag kan förstå varför Jamie reagerade som han gjorde, men du och Monika? Hur förklarar du det?"

"Det är komplicerat."

"Vi har hela dagen på oss." säger jag och han sätter sig motvilligt bredvid mig på sängkanten.

Han fattar tag om mina händer. Jag drar varken undan dem eller besvarar beröringen. De blir alldeles slappa. Framför mig finns två val. Antingen lugna ner mig och förlåta honom. Han kanske har goda anledningar till sitt beteende. Och även fast jag tycker det är fel med så stora hemligheter, kanske han gör det för allas bästa? Åtminstone inbillar han sig det. Å andra sidan vill jag skydda Jamie. Det är mitt andra val. Kanske är det för vi precis blivit vänner, eller något helt annat, men jag har ett visst driv för att stå vid hans sida.

"Mamma tycker inte om sin syster." förklarar Mike kortfattat. "Och jag förstår varför. Jamie fattar inte, men vi vill bara att han ska ha det så bra som möjligt."

"Men om... vad hette hon? Riley? Om hon ringer är det väl för hans bästa? Kanske vill hon be om ursäkt."

"Tro mig, allt som har med Riley att göra betyder dåliga nyheter. Om du någonsin får kontakt med henne igen får du inte berätta för honom."

"Du kan inte be om en sådan sak. Han-"

"Snälla Jess." Den här gången blir greppet om mina händer stadigare. "Om inte för min skull, så för hans."