Förbjudna läppar

Kapitel 18

Dagens låt: Nothing's forever – Jamestown story

***

Mamma och pappa träffades när de var väldigt unga, och de föll med en gång för varandra. Det fanns inte ens en tvekning. De har berättat för mig historien om hur de träffade varandra minst hundra gånger, och jag kan höra den hundra gånger till.

Pappa jobbade som diskare på stadens mysigaste konditori. Varje morgon från klockan åtta och in till fem på eftermiddagen. På vardagarna hade han sina pass, och det hände ibland att han jobbade över vissa helger. Det kanske inte låter som drömjobbet direkt, men pappa var nöjd som det var. Han hade pengar så hyran kunde betalas, det var allt som räknades.

Tja, i alla fall tills han mötte mamma. Då förändrades allt. Hon kom in en dag, gick fram till disken och skulle beställa en fika till sig själv och en vän. Och pappa som stod i köket och diskade hörde hennes röst och blev direkt intresserad. Han gick fram och sneglade lite mot kassan. Och där stod mamma i sin sommarklänning och lockat hår som räckte över axlarna. Det är alltid min favoritdel i hela historien, för pappa brukar beskriva henne som en ängel sänt från ovan. Solen lyste in genom fönstret bakom henne, gjorde så allting runt henne formades som en gloria.

Han stod där ett tag och beundrade henne. Och när hon fikat klart med sin vän var han snabb nog att erbjuda sig ta bort disken. Och direkt när de mötte varandras ögon var det som hela hennes själ smälte. Efter den dagen gick hon in på konditoriet och beställde en kopp te. Bara för att vara i hans närvaro. Ibland hade han rast när hon kom in, och då satt de och pratade med varandra länge. De avslöjade sina drömmar, hemligheter och till och med problemen inom familjelivet. Inget var för privat.

Klyschigt, eller hur? Sånt händer bara på filmer. Men så var mammas och pappas kärlek. Alldeles och fullkomligt perfekt. De gifte sig, byggde ihop ett liv, fick mig och hade det fantastiskt bra. Fram till olyckan vill säga. Nu är det som pappas kärlek till henne har försvunnit. Den är inte alls lika stark som den gången på konditoriet.

Och ironiskt nog är det just till det cafét jag och Angie ska träffas. Han måste bokat det med flit. Och även fast han inte gjort det är det endast ännu ett bevis på att han försöker ersätta mamma med någon yngre och som inte är fylld med depressionen. Han hade nog velat ta henne inte förr eller senare.

"Jag är verkligen glad att du ville komma hit." säger Angie och tar av sig den svarta skinnjackan för att hänga den på stolens ryggstöd. "Din pappa berättade att du verkligen såg fram emot det, och att du ångrar ditt beteende sist. Jag förstår precis varför du reagerade så i för sig, men det var ändå snällt av dig att träffas."

Klockan har precis slagit elva. Pappa bör sitta hos mamma nu. Jag undrar vad han kommer säga, hur han kommer reagera. Jag själv vet i alla fall hur jag reagerar. Såfort jag fick syn på Angie fick jag en stor ångest. Det här är den sista platsen på jorden som jag vill vara.

"Det är en lögn." konstaterar jag och rör om i min tekopp. "Att jag sett fram emot att träffa dig. Det har jag inte. Om jag fick välja skulle jag störta ut härifrån fortare än ögat."

Angie ser besviken ut.

"Åh... Tja, jag antar att Damien kan vara rätt övertalande ibland."

Jag rycker till. Är hon tvungen att använda hans namn? Det är en av sakerna jag stör mig extremt mycket på. En annan sak är att hon verkligen gjort sitt bästa för att se så bra ut idag. Hon har fixat håret, sminket och kläderna. Allt sitter perfekt. Hon ser ut som en sjukt snygg fotomodell, vilket bara gör mig ännu argare. Om pappa fått se henne sådär hade han definitivt tyckt om henne ännu mer.