Förbjudna läppar

Kapitel 23

Dagens låt: A drop in the ocean – Ron Pope

Varför lyssnar jag bara på gamla låtar!? Men den är superfin<3

Trevlig läsning!

***

Till en början går allt förvånansvärt bra. De har ställt in all sprit i en stor sal, som någon gång i tiden måste varit ett vardagsrum. Det står två soffor mitt emot varandra och de omger ett stort träbord. Överallt på väggarna finns det klotter och tavlorna hänger snett eller är trasiga. Det finns spår av andra ungdomar som tagit sig hit förut. Madrasserna – som inte alls är särskilt fräscha - ligger utspridda lite här och där. Både i det här rummet, men även andra. Jag skulle kunna tro att många smugit sig in i huset och sovit över, sedan lämnat sovplatserna. Själv skulle jag aldrig sova bland döda flugor och spindlar som spunnit sin väv i snudd på varje hörn.

Först deltar jag inte i konversationerna. Istället sätter jag mig på en av de sunkiga och utslitna madrasserna borta vid väggen och drar upp knäna en bit. Därifrån kan jag betrakta de andra och se vilka slags personer de är. Men inget är särskilt förvånande. Först bråkas det om vilka som ska få sitta i sofforna, eftersom det bara finns fyra platser. Victoria blir irriterad över något som killen hon kysste sa, vilket gör att hon lägger sig raklång på bordet, tänder en cigarett och stirrar upp i taket utan att prata med någon.

Andrea sitter bredvid mig, men hennes ögon är enbart på Mattie. Ja, jag förstår varför hon fattat tycke för honom. Precis som Jamie har han den där känslan omkring sig. Den känslan som gör att man bara vet att det är något speciellt. Känslan som varnar om fara, men det är också en utmaning. Och jag vet att hon redan tagit sig an den.

Det hänger en lampa från taket. Även den innehåller döda flugor som påminner och dussintals svarta prickar. Ingen elektricitet fungerar i huset, men tack vare alla fönster får vi in lagom med ljus. Däremot är det svårt att säga hur det blir när det mörknar. Ska vi vara kvar så länge?

Jamie sitter i en av sofforna med Ryan. De pratar lågmält. Då och då sneglar han på mig och jag ger honom ett uppmuntrande leende. Han verkar tro att jag inte tycker om det här. Tja, det gör jag inte än. Men det är ändå intressant att uppleva hans vardag.

"Hey Jamie!" säger plötsligt Victoria och tar ett djupt bloss från cigaretten. "Kan du ge mig en öl eller?"

Med en djup suck reser han sig från soffan och hämtar två flaskor från baracken, men när han kommer fram till henne går han bara förbi och kommer mot mig istället. Jag ser upp mot honom från golvet medan flaskan hålls framför mina ögon.

"Vill du pröva?"

Det är något kusligt attraktivt med alkohol och cigaretter, det har jag alltid tyckt. Och plötsligt slås jag av tanken: Varför har jag då fallit för Mike? Men den slår jag undan lika snabbt som den dykt upp. Allas blickar ligger på mig, som om de tvivlar på att jag kommer ta emot den. Men jag är ingen nybörjare och det har jag en känsla av att bevisa. Därför tar jag emot flaskan och kapsylöppnaren han ger mig.

"Tack." säger jag till Jamie som ger mig en kort nick.

Victoria verkar ännu mer irriterad nu, och hon skickar en annan av killarna att hämta sin öl. Efter det är drickandet igång för oss alla. Jag tar små klunkar. Dels för jag ärligt talat inte tycker om öl särskilt mycket. Det finns annat som smakar godare. Men också för att jag vill behålla skärpan tills jag ska fråga Jamie om hans familj. Eller tja, åtminstone försöka behålla den. Något säger mig att den kommer försvinna. Jag är i alla fall rädd för det.