Drömmar eller verklighet

Kapitel 6

Jag går upp längs den breda stentrappan. Det verkar vara två lägenheter på varje plan och vi bor högst upp.

Det pirrar fortfarande i magen när jag tänker på att jag nu är här, inflyttad i min nya lägenhet.

Jag kommer upp till översta våningen och kliver in i hallen och hör tjejerna som pratar från vardagsrummet. Jag ler och lyfter upp den sista kartongen från hallgolvet och går in på mitt rum. Jag står och tittar runt omkring mig, det här är mitt hem nu.

Jag ställer ner lådan och sätter mig på sängen. Jag tittar bort mot skrivbordet och ser Albert simmar runt i sin lilla skål. En svag vind av saknad sköljer över mig men jag viftar fort det lika snabbt som det kommer. Jag har drömt om det här i hela mitt liv.

Jag rycker till från mitt drömmande när det knackar på dörren. Elin som är tätt följd av Saga kommer in och sätter sig på sängen bredvid mig.

Elin är lång och atletiskt byggd med kastanjefärgat hår som når ner till axlarna. Saga ser också väldigt tränad ut men hon är rätt kort, kortare än mig med mina 167 cm, och har långt ljust hår. Jag verkar vara precis mittemellan dom två nu när jag tänker efter om man ser till utseende.

"Hur kännes det nu när du äntligen är här?" frågar Elin.

"Ja, det känns verkligen overkligt. Men jag tror jag kommer trivas hur bra som helst."

"Ja, det är jag helt säker på att du kommer, vi kommer hjälpa dig att hitta överallt."

"Tack. Kände ni varandra sedan innan?" frågar jag nyfiket.

"Jo, vi har gått i samma klass sedan mellanstadiet typ, vi flyttade hit för ett år sedan. Min storasyster hyrde den här lägenheten tillsammans med sina kompisar när dom pluggade och när dom gick ut så tog vi över den."

"Den är verkligen helt sjukt fin."

"Ja, vi älskar den!" säger Saga glatt.

"Det kommer du också göra." inflikar Elin med ett skratt.

"Det gör jag redan." säger jag och ler mot dom.

Jag kunde inte vara lyckligare än jag är just nu. Allt har gått så himla bra med flytten och komma sig på plats. Tjejerna är så gulliga och jag tror verkligen vi kommer att trivas tillsammans, vilket är en stor lättnad nu när vi faktiskt bor ihop.

Jag längtar nu till att få packa upp mina saker och verkligen göra rummet till mitt. Rummet är större än jag trodde det var. Jag har nu en stor säng, iallafall större än jag hade innan, och ett skrivbord och en egen klädkammare, inte så stor med det räcker gott och väl för mig. Jag har även en fin gammal byrå som ska få bli Alberts plats att stå på. Jag har verkligen fäst mig vid den lilla fisken, han känns som en vän nu när jag inte känner någon annan här, han har ju som följt med på hela resan, vilket låter helt patetiskt när jag tänker på det. Men jag har alltid sätt alla djur som mina vänner, det bli mer personligt så. När jag tänker på det låter det också helt sjukt, men ja, det känns bra för mig att tänka så.

"Vi tänkte dra på gymmet, ska du hänga med?" frågar Elin och väcker mig ur mina funderingar.

"Jag tror jag stannar och börjar packa upp, så jag får någon ordning på allt." svarar jag med ett skratt och tittar runt på alla kartonger som står längs väggarna.

"Okej, jo jag förstår det, men du måste hänga med oss nästa gång." säger hon och ler.

"Ja absolut, det vill jag."

Jag har aldrig tränat på gym egentligen. Jag är smal och ser nog mer vältränad ut än jag är, men jag springer en hel del så nog borde jag klara av att träna på gym även om jag föredrar att vara ute. Att springa har alltid varit avkopplande för mig. Man får slå på sin älsklingsmusik och bara flyta med i samma takt som musiken, allt runtomkring en försvinner och man är bara sig själv.

Dom reser sig och går ut ur mitt rum. Jag lägger mig ner på sängen och stirrar upp i taket och ler för mig själv. "Det här kommer bli så bra." mumlar jag för mig själv och blickar över mot Albert, "eller hur?" Albert sprattlar till och simmar ner mot botten av skålen och mumsar på några stenar. Jag skrattar för mig själv och sätter mig upp, nu vill jag bara komma igång.

Jag sträcker mig efter den första kartongen och ser att det är handdukar och sängkläder. Jag stuvar in dom i byrån. Mamma har hjälpt mig packa och hon är alltid lika effektiv så det här borde inte ta så längre.

Jag fortsätter jobba mig genom en kartong i taget och hänger in min kläder i klädkammaren och sorterar mina smycken.

Pappa har också varit effektiv för i en kartong har han lag ner verktyg och annat som kan vara bra att ha, enligt honom.

Det hjälp av verktygen så får jag upp två tavlor och en spegel. Jag tittar runt och redan känns mitt rum personligt. Jag hänger upp gardiner och ställer en blomma i fönstret, vi får se hur länge den lever...

Jag viker ihop kartongerna så gott det går och slänger skräpet i några påsar. Kartongerna kan jag ju spara om jag skulle behöva flytta, vilket jag inte hoppas, men det är lika bra att ha dom kvar.

Jag tar med mig soppåsarna ut, det finns en liten byggnad på innergården så jag antar att det är där dom har sopsortering. Jag tar på mig skorna och kliver ut i trapphuset, jag blir ju inte borta länge men jag låser ändå, jag känner ju inte till området eller dom som bor här så det är bättre att vara försiktig.

Jag kommer ner på innergården och kisar upp mot solen, det är en fin dag så jag kanske skulle passa på att se mig omkring. Jag antar att tjejerna kommer vara borta en stund så varför inte?

Jag funderar på det när jag låser upp dörren, helt rätt, det var en sopboda.

Med lätta steg går jag över gården som är i full blom, undra vem som sköter om den? Det bor kanske en pensionär här i huset, än så länge har jag inte sett någon annan än tjejerna, men det är ju nästan mitt på dagen, knappast många som är hemma den tiden, speciellt eftersom detta hus inte verkar vara ett typiskt studentboende.

Jag är så försluten i mina tankar att jag inte ser personen som precis kommer ut ur porten när jag är påväg in.

Jag skulle kalla det en katastrofal frontalkrock för jag skriker till och ramlar baklänges innan jag tar tag i personens arm och lyckas slita med mig honom i fallet. Det är definitivt en han för hans hårda muskler faller över min kropp och jag kan inte göra annat än att flämta till.

Jag förväntar mig ett vredesutbrott men han vänder blicken mot mig och ler så charmigt att hjärtat stannar i bröstet på mig. Åh herregud!

Han ligger tätt ovanpå mig och hans mun är centimeter från min. Jag hör hur jag andras häftigt och rodnar när han tittar mig djupt i ögonen. Hans ögon, havsblå med inslag av regnbågens alla färger som omringas av långa mörka ögonfransar. Jag vet inte om jag drömmer men han fortsätter titta mig djupt i ögonen, så intensivt att det nästan vibrerar i hela kroppen på mig när det suger till i magen, och lite längre ner... Jag blundar snabbt och pressar bort dom helt absurda känslorna som svallar genom kroppen på mig, jag känner inte honom, han kan ju vara precis vem som helst. Jag öppnar ögonen igen och ser tillbaka in i hans ögon. Det är dom vackraste ögonen jag någonsin sett.

Jag sväljer nervöst men får inte fram ett ord, varför flyttar han inte på sig?

Han lyfter sin hand och, jag tror, han plockar bort något skräp ur mitt hår. Jag har ingen aning längre för jag kan inte slita blicken från hans ögon.

"Hej." säger han med en mörk, hes röst och jag vet nu att jag drömmer.