Drömmar eller verklighet

Kapitel 53

Jag vaknar av att någon bankar på min dörr och rycker i handtaget.

"Lina?" hör jag någon säga, antagligen Linus, men jag blundar och försöker somna om.

Det knackar igen och jag suckar tungt, förstår dom inte att om min dörr är låst vill jag inte bli störd, jag vill inte träffa någon just nu.

"Öppna dörren Lina, annars sparkar jag in den!"

Det är inte Linus röst...

Jag sätter mig upp på sängkanten och känner hur det dunkar i huvudet. Jag rör försiktigt vid min onda kind och grimaserar illa, det gör mycket ondare idag.

"Lina! Allvarligt, öppna dörren nu!"

Jag reser mig upp och ser att jag har samma kläder som jag hade på mig igår. Med tunga steg närmar jag mig dörren och vrider om låset. Jag öppnar dörren sakta och försöker vänja ögonen mot det starka ljuset som sipprar in, jag har ingen aning om vad klockan är och min mobil är avslagen.

Jag möts av Eriks oroade min och ser att både Saga, Elin och Linus står bakom honom.

"Vad är det?" mumlar jag och rynkar pannan.

"Men herregud Lina, vad är det som har hänt?" flämtar Erik och tar in mig i en stor björnkram.

"Det är okej..." viskar jag men släpper honom inte, han har bara varit borta en helg men det känns som en hel livstid...

"Lina?" viskar Saga försiktigt och kommer fram till mig och drar häftigt efter andan när hon ser mitt blåmärke, som jag antar ser värre ut nu än sist jag såg mig i spegeln.

"Gud, vad är det som har hänt? Snälla berätta!" snyftar hon.

"Vad? Åh blåmärket..." mumlar jag och rörd vid kinden igen som en ren reflex och rycker till, helvete vad ont det gör.

Erik lyfter upp mig i sin famn och bär mig till soffan och sätter sig ner med mig i sitt knä, vilket får mig att fnissa till och krama om honom ännu hårdare.

"Vad gör du här? Ska inte du vara i Stockholm?" viskar jag och stryker honom över kinden.

"Vi tar det sen... berätta, vad är det som har hänt, du ser hemsk ut gumman." säger han mjukt så jag skrattar till, vilket känns skönt efter all gråt dom senaste timmarna.

"Ehm... Jag gick ut igår natt blir det väl, jag vet inte vad klockan är, men när jag gick mot parken stötte jag ihop med ett gäng tonårskillar, dom var inte speciellt gamla, men fulla... iallafall ville dom dra med mig på en fest, dom var egentligen inte elaka men så vägrade en av dom släppa mig så jag spottade honom i ansiktet och då slog han till..." säger jag och pekar mot kinden.

"Lina... vad fan tänkte du på? Du vet bättre än så, det här är ingen småstad som du är van vid... du... du kunde ju ha råkat ut för vad som helst! Det här är illa nog!" säger Linus och sliter fingrarna genom håret.

"Jag vet... men det är okej, jag lovar... det går över." mumlar jag och sänker blicken.

Erik ser granskande på mig, ja, han kan läsa mig som en öppen bok med jag skakar lätt på huvudet och ger honom en menande blick vilket han köper, han förstår att det inte är det värsta som hände inatt, inte känslomässigt, men att vi tar det sen.

"Vad är klockan?" frågar jag och blickar upp mot dom andra.

"Halv fyra..." säger Elin försiktigt.

"Va? Halv fyra? Herregud, jag har sovit nästan hela dagen..."

"Det verkar som om du behövde det, men vad säger du gumman, ska vi gå ut och ta en promenad eller en fika?" frågar Erik och jag nickar.