Drömmar eller verklighet

Epilog 4

1 år senare...

~

"Hur länge är det kvar? Jag vill vara framme nu!" säger Alicia otåligt och tittar ut genom flygplansfönstret.

"Snart gumman, bara 30 minuter till."

"Åh, det är typ hundra miljoner år länge."

"Jag har alltid undrar vilken planet du kommer ifrån, minns du vad den hette?" frågar jag roat så vi skrattar till.

"Jag längtar efter pappa, varför åkte han före oss, det är så orättvist!"

"Han var tvungen att ordna med lite saker innan vi kommer, han måste väl gömma undan alla dyrbara skatter innan en viss liten juveltjuv kommer dit."

"Jag är ingen juveltjuv och jag vet att han inte bor i ett stort sagoslott mamma, jag har faktiskt sett bilder."

Jag ler och lutar mig tillbaka i sätet. På bara ett år har hon vuxit så mycket och ska lossas vara som en av oss vuxna, nåja, ibland iallafall. Jag vet att hon fortfarande provar sin plastkrona när hon tror att vi inte ser och gud förbjude att vi får måla om hennes rosa väggar.

Vi bor fortfarande kvar i vår lägenhet, den känns som hemma för oss alla fyra men vi har börjat leta efter något större.

Jag lägger handen på magen och ler, om bara tre månader utökar vi skalan och jag har aldrig varit lyckligare.

Jag och Adrian gifte oss i september, ett väldigt litet och familjärt bröllop men det var allt jag någonsin hade kunnat drömma om.

Adrian reser lite fram och tillbaka för att ta hand om sitt företag men det går hur bra som helst, han är oftast inte borta längre än en vecka i sträck men jag kan inte låta bli att jag saknar honom varje gång han åker tills han kommer hemma igen.

Jag hör hur piloten ropar ut i högtalarna att vi ska börja landa och skylten för säkerhetsbälten tänds. Jag ser hur Alicia spänner hela kroppen och nästan skakar av iver. Det är första gången vi åker ner till Frankrike och jag måste erkänna att jag är minst lika spänd. Det ska bli så roligt att få se Adrians ställe i verkligheten och inte bara på bild.

"Tror du att pappa kommer och möter oss?" frågad hon otåligt så jag ler och stryker henne över kinden.

"Det lovar jag älskling, han har nog väntat och längtat precis lika mycket som vi."

När planet har landar tar vi oss ut och det första jag ser är min vackra make. Jag blir lika tagen varje gång över hur förälskad jag är i honom, efter alla dessa år...

"Pappa!" ropar Alicia och springer rakt in i hans famn så han lyfter upp henne och snurrar några varv innan han pussar henne på kinden och sätter ner henne.

Hans blick är så brinnande het av längtan och kärlek att även jag kraschar in i hans famn och han kysser mig så grundligt att jag blir helt knäsvag.

"Hej älskling, som jag har saknat dig." viskar han i mitt öra och nafsar lätt på örsnibben så jag får bita mig i läppen för att inte stöna när det hettar till om kinderna.

"Hur mår min lilla prins då?" frågar han mjukt och lägger sin hand beskyddande på min mage och smeker ömt.

"Han mår bra, vi alla mår bra." säger jag och ler mot honom och Alicia.

"Nu vill jag se ditt slott pappa." säger hon och skrattar när hon tar hans hand.

"Följ med mig, mina prinsessor, jag har en överraskning."

"Överraskning?" frågar jag och rynkar pannan åt hans stora leende.

"Man kan aldrig få för många överraskningar här i livet." säger han och kysser mig lätt innan vi lämnar flygplatsen hand i hand alla tre.

Jag kan inte låta bli att sucka nöjt och le åt tanken att efter allt som har hänt så har min verklighet blivit till den vackraste av drömmar.

~

Slut