Drömmar eller verklighet

Kapitel 42

Regnet har hängt i luften dom senaste dagarna, det känns som om regnet väl kommer, då lär det komma rejält. Luften är disig och blöt men regndropparna har inte hittat fram än, men det är nog bara en tidsfråga.

Hela gårdagen höll jag och Erik på med vårat gemensamma projekt, jag tycker vi har kommit väldigt långt på den korta tiden vi har jobbat med det, så där känner jag mig rätt lugn att allt ska bli klart i tid.

Mitt andra projekt med Brutus går också framåt, jag har nästan fått ihop all information jag behöver för att kunna skriva en uppsats, så det ska jag nog klara av. I måndags var jag ju hemma hos Johannes och i tisdags mötte jag upp honom och Brutus för en morgonpromenad i parken. Jag hade väl egentligen inte ens behövt umgås med dom för att kunna skriva en uppsats, men det har gjort allt mycket roligare och gett mig en anledning till att träffa dom.

Eftersom det är torsdag idag så är det sista gången jag ska träffa Johannes och Brutus för projektets skull. Det känns lite extra pirrigt i magen eftersom jag inte vet vad som kommer att hända nu.

Lite förvånad och kanske aningen besviken känner jag mig för att Johannes inte har kysst mig igen sedan vi var i parken, våran första och enda kyss...Det har funnits tillfällen men precis när det har kunnat hända något så har han dragit sig tillbaka eller så har Brutus lyckats avbryta oss. Jag vill inte tro det men det kanske inte var mer än ett infall i stunden den gången i parken och det kanske aldrig kommer att hända igen.

Okej, visst, jag har inte kysst honom heller vilket jag kunde ha gjort men... jag vet inte, det har bara inte blivit så. Jag tänker på hur han är när vi är tillsammans och det han skriver i sina sms, då är det väl inte särskilt sannolikt att han inte vill träffas mer nu när jag inte behöver hans eller ja, Brutus hjälp längre. Men jag vet inte vad han tänker eller känner...

Medan jag gått så insjunken i mina tankar blir jag nästan förvånad när jag helt plötsligt står utanför hans port. Jag tar ett djupt andetag och blickar upp längs med fasaden, upp till hans fönster. Lampan lyser och en värme sprider sig i magen på mig.

Jag går fram till portdörren och börjar slå in koden när min mobil plingar till att jag har fått nytt sms. Jag går in genom dörren och stannar i entrén när jag tar upp mobilen.

Från Adrian:
Hej! Länge sen vi sågs nu... Kan vi ses kväll?

Jag känner hur det pirrar till i magen. Jag fick hans sms i måndags men sedan dess har det varit tyst och jag har inte sett honom på hela veckan, så han har nog inte varit hemma. Jag tror inte att han har undvikit mig, för då skulle han ju inte höra av sig överhuvudtaget...

Till Adrian:
Hej! Inte sett dig på hela veckan, har du gömt dig?.. Kan tyvärr inte ikväll.

Från Adrian:
Varit bortrest... synd, tänker fortfarande på dig...

Jag känner hur ännu en våg av varma känslor pirrar till i magen. Nej, han har inte undvikit mig, vilket får mitt hjärta att slå ett extra slag.

Till Adrian:
Tänker på dig med...

Från Adrian:
När kan du ses?

Till Adrian:
Vet inte... Snart hoppas jag!

Från Adrian:
Hoppas jag med...Längtar efter dig...

Det går heta vågor genom hela kroppen, jag längtar också...

Jag lägger ner mobilen och kommer på mig själv att jag står i Johannes trapphus. Jag harklar mig och börjar gå upp för trappan tills jag kommer fram till hans dörr och tar ett djup andetag. Innan jag hunnit knacka på hör jag hur Brutus skäller precis innanför dörren, han har nog suttit där och väntat på mig, vilket får mig att le.

Johannes öppnar dörren med ett leende, lika snygg som alltid. Jag ler tillbaka och kliver in i hallen. Brutus väntar ivrigt på att jag ska ta av mig jackan och skorna så att jag kan ägna all min uppmärksamhet på honom.

"Hej killen!" säger jag glatt och kliar honom bakom örat.

"Han har väntat, det här är bästa stunden på dagen för honom." säger Johannes som står och lutar sig mot dörrkarmen precis som första gången jag var här.

Jag kan inte hjälpa att jag rodnar när jag möter hans blick.

"Det kan jag förstå." mumlar jag och vänder mig om och tar upp ett nytt ben ur väskan.

Brutus sätter sig direkt så fint han bara han med stora blänkande ögon som fästs sig på det saftiga benet.

"Duktig kille, en liten present som tack för att du har ställt upp den här veckan och gjort mitt arbete både lättare och roligare." säger jag glatt och räcker över benet som Brutus tar direkt och springer in till vardagsrummet.

"Jag då? Får inte jag en present? Har inte jag skött mig lika exemplariskt?" frågar han och skrattar till medan han försöker se upprörd ut men misslyckas totalt så jag kan inte låta bli att skrattar till.

"Du ingick inte i studien." säger jag roat och går fram till honom.

"Hm, vet inte om jag rycker att det är riktigt rättvist." mumlar han och ler innan han ställer sig rakt framför mig och lägger sina händer på mina axlar.

"Det var så dealen såg ut." viskar jag med darrande röst och möter hans blick.

Jag känner hur jag skälver i hela kroppen när han drar mig närmare sig så våra kroppar nästan ligger kloss mot varandra. Jag tar ett ytligt andetag och fångas av hans underbara doft som får mig att skälva ännu mer.

Jag blickar ner innan jag sätter upp mina händer mot hans bröst men vågar inte titta upp på honom igen, inte riktigt än. Jag hör hur hans andetag blir tydligare och snabbare, känner hur hans hjärta börjar slår hårdare under mina händer när jag sprider ut mina fingrar innan jag stryker honom sakta över bröstkorgen och vidare upp mot hans axlar.

"Lina..." viskar han drömmandes men hinner inte mer innan Brutus kommer fram och pressar in nosen mellan oss.

Det magiska ögonblicket är borta och stunden är bruten så jag tar snabbt bort mina händer från honom och skrattar generat till.

"Är du här nu igen?" säger jag med en aningen skakig röst till Brutus som viftar på svansen och verkar hur nöjd som helst.

Jag blickar upp på Johannes för första gången sedan vårat ögonblick. Jag ler mot honom och sväljer lite nervöst när jag ser en besvikelse svepa förbi i hans ögon, jag ser det för jag känner samma sak...

"Vi kanske skulle gå en promenad?" föreslår jag försiktigt och tittar ner på Brutus igen som ivrigt viftar på svansen.

"Det kan vi göra, går vi nu kanske vi hinner innan regnet kommer."

Eftersom jag inte har tagit mig från hallen än så vänder jag mig bara om och sträcker mig efter min jacka och kliver i skorna.

Brutus är direkt vid min sida så jag knäpper på honom kopplet medan Johannes tar på sig sin jacka och skor.

När han är klar räcker jag över kopplet till honom och känner hur det går stötar genom hela kroppen när våra fingrar nästan flätar sig samman med varandra och jag drar snabbt efter andan.

Under ett kort ögonblick försvinner allt runt omkring oss och jag ser bara hans ögon som glimmar till när ett litet leende växer sig fram på hans läppar... I den här stunden vet jag att han känner precis samma sak som jag...