Drömmar eller verklighet

Epilog 3

Vi har lite att prata om Lina... Det vad århundrades underdrift men jag nickar och vänder mig om mot Anna som bara står och gapat.

"Anna, boka om alla mina besök i eftermiddag." säger jag och tar ett djupt andetag.

"Vi kan prata på mitt kontor." fortsätter jag försiktigt och nickar att han ska följa efter men han står kvar.

"Kan vi inte gå någon annan stans? Där vi får vara ifred?" frågar han och jag ryser till av hans hårda ton men jag förstår honom...

"Jag... jag kan inte bara lämna Alicia..." börjar jag men Anna bryter in.

"Jag tar henne, gå ut ni och ät lunch eller något." säger hon snabbt.

Jag nickar och han väntar kvar i entrén medan jag går tillbaka till mitt kontor för att hämta min väska.

När jag nästan är framme vid entrén igen hör jag hur Alicia ropar så jag sluter ögonen.

"Mamma! Varför får inte jag följa med? Det är min pappa!" säger hon argt så jag vänder mig sakta om och sätter mig på huk framför henne.

"Gumman, jag och Adrian behöver prata med varandra, bara vuxna, du får säkert träffa honom en annan gång..." säger jag men hon rusar förbi mig och jag ser hur hon klamrar sig fast vid Adrian ben.

"Visst kommer du tillbaka pappa? Jag vill också äta med dig!" säger hon vädjande så det kramar om i hjärtat, hårt, när jag ser hur han lyfter upp henne på höften, som om det är något han har gjort i hela sitt liv.

"Jag kommer tillbaka, så fort jag och mamma har pratat." säger han mjukt och pussar henne på nästippen så hon skrattar till.

"Lova du det?"

"Jag lovar, min prinsessa."

Jag går med stappliga steg fram till dom och rätar till väskan på axeln.

"Gå nu och var med Anna, hon gör lunch till dig så kommer vi tillbaka om en liten stund." säger jag och hon kravlar sig ur hans famn, något motvilligt, innan hon vinkar och springer iväg.

"Ska vi gå?" frågar jag med skakig röst utan att möta honom med blicken.

Vi går under tystnad tills vi kommer fram till ett litet café längre ner på gatan.

Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv som när vi går och sätter oss vid ett av borden som är lite avskilt från dom övriga.

"Vad vill du ha?" frågar han och söker min blick.

"En kaffe bara." mumlar jag och spänner ihop läpparna för att stålsätta mig inför det som komma skall.

Han beställer varsin kaffe och smörgås och vi äter under tystnad men jag har nog aldrig haft så svårt att få i mig något som nu, allt vill sig till att vända sig i magen av all nervositet som fladdrar i kroppen...

"Hon är helt fantastisk... så vacker." börjar han och jag stannar mitt i tuggan.

"Ja, hon är helt fantastisk... och... så lik dig." säger jag tyst men möts av att han ler.

"Ja det går då inte att förneka att jag är pappan." säger han och skrattar till innan han snabbt blir allvarlig.

"Lina... varför sa du inte att du var gravid, då hade jag aldrig åkt..." börjar han men jag skakar på huvudet.

"Jag visste inte, inte förrän några veckor senare..."

"Varför? Varför ringde du aldrig? Inte ett ord om att jag har en dotter."