10 år och en resa | Dante Lindhe

18 - Grådassiga

OBS! läs tw i bokens beskrivning för resten av boken, ta hand om er <3

Nutid

Dante
Jag har lyckats kravla mig ur lägenheten för första gången på tre dagar. Eller ja, Axel tyckte att jag skulle följa med honom, Noel och Ludwig ner på stan för en fika eller något samt prata ny musik. Amanda höll med så jag hade inte riktigt mycket till val.

Problemet är att jag varken har lust eller motivation till att skriva. Inget annat heller för den delen. Sova, typ?

"Nämen, är det inte självaste Lindhe?" Noel har ett brett leende på läpparna och välkomnar mig i ett handslag. Jag besvarar med ett så pass genuint leende jag kan.

Vi slår oss ner vid ett bord i hörnet av det lilla caféet. Stället är inte stort eller särskilt välkänt, och har varit en plats där vi under åren umgåtts när vi velat ha en lite mer chill aura än så seriös som det kan bli i studion. Ägarna är ett trevligt äldre par som Ludwig känt sen han var liten. Hade flera känt till caféet är jag säker på att det skulle varit fullt större delen av tiden, men att det inte är det bidrar till stor del med charmen.

Miranda skulle älskat stället.

"Dante?" Det är Axel som drar mig tillbaka till verkligheten, och jag vänder mig förvirrat mot honom samtidigt som jag försöker att inte allt för tydligt visa att jag inte lyssnat på ett enda ord de sagt. "Lyssnar du eller?"

"Nej fan heller" De kommer helt klart förstå om jag ljuger, men jag har inte heller orken till att komma upp med något.

Allt snurrar. Jag kan inte längre se skillnad på minnen, nuet, verkligheten eller mina tankar. Bristen av sömn och alkoholen som fortfarande befinner sig i mitt blod blir för mycket. Hjärtat bultar, pulsen ökar och min syn fylls av grådassiga färger.

Det känns som att jag är på väg att börja gråta.

Jag måste ut. Jag kan inte vara kvar härinne. Jag kan inte vara runt folk. Det går inte. Jag måste ut härifrån.

"Jag eh.. jag måste.. gå. Vi ses.. typ?" Min röst är otydlig och flummig. Vad fan händer? Är jag full? Det känns som att jag är hög men jag har inget minne av att ha tagit något.

Jag kastar mig ur stolen och drar mig ut från fiket. Vad som händer bakom mig vet jag inte. Mitt synfält är lika otydligt som mina tankar men jag tar mig ändå fram till och ut genom dörren. Då caféet inte ligger centralt är det inte särskilt mycket folk ute, vilket gör det lätt att så snabbt som möjligt skynda sig därifrån för mindre risk att bli förföljd.

Tillslut sjunker jag ner mot en tegelvägg jag aldrig sett förut och drar in ett par stora, hackiga andetag. Mina hjärtslag dunkar i öronen och jag känner mig bara helt tom. Vad fan händer med mig och varför beter jag mig såhär? Varför mår jag såhär?

Jag slår en knytnäve bakåt i väggen och drar sedan båda mina händer över ansiktet i en frustrerad rörelse.

Fuck it.

~

Hur stavar man äjfeltornet?

Eiffeltornet (:

Ojdå, det såg finare ut

}{

jag tycker att Dantes kapitel är svåra att skriva. känns typ lite ytliga?? jobbar på det

jag försvann MEN frukta icke, extra långt kapitel som kompensation såklart

era kommentarer håller min motivation vid liv (bokstavligen), så glad för all fin respons på förra kapitlet <33