Jag minns fortfarande dagen som om den var igår, trots att det snart har gått 10 år, och trots att jag trots allt bara var 7 år.
Jag vet inte hur jag klarat mig så här pass länge, dryga 9,5 år var jag fångad hos dem. Sen den dagen fram tills vad jag gissar ca 3 månader sedan. Jag kan fortfarande inte prata engelska, hade jag kunnat hade allt varit så mycket enklare.
Det är tur att jag tog med mig pengar från dem när jag drog, annars hade jag varit död nu.
Några år av tortyr och våldtäkter, för lite vatten och nästan ingen mat. Utan det du berättat skulle jag inte ens vetat att det vet fel.
När man tänker efter, är det rätt så otroligt att jag fortfarande lever.
Du lärde mig saker som du sa att sjuåringar egentligen inte skulle veta om, men du ville att jag skulle veta. Du ville att jag skulle veta vad som är fel. Du ville att jag skulle stå upp för mig själv.
Du ville att jag skulle inse hur stark jag var och är, och att jag skulle vara stolt över det.
Det är särskilt en mening som gjort att jag fortfarande står upp, det du sa efter hans död.
"När nånting svårt händer dig, så är det för att världen vet att du är stark, starkare än allt och alla, och du måste bevisa det."
Då förstod jag den inte, men nu betyder den så mycket.
Jag hör din röst i mitt huvud vart jag än går och vad jag än gör, dina små talessätt och hur du sa att jag måste tro på mig själv.
Jag vet inte om du fortfarande lever, men jag hoppas verkligen att du gör det, och att du är lycklig.
Jag älskar dig, men jag vet inte hur mycket längre jag orkar.
DU LÄSER
10 år och en resa | Dante Lindhe
FanfictionDantes förflutna börjar 10 år senare förfölja honom i vardagen. Gör honom galen. Det som gör mest ont är att det var hans fel, och han kan inte göra någonting för att ändra på saken. TW - psykisk ohälsa, traumatiska upplevelser, sexuella övergrepp...
