10 år och en resa | Dante Lindhe

20 - Ingenstans

10 år tidigare

Dante
Att lämna Miranda själv var inget jag ville göra, men det var så kort till glasståndet och hon såg så glad ut när jag sa att hon kunde stanna kvar. Det får helt enkelt gå fort.

Jag joggar, nästan springer ner till kiosken. Det tar inte många sekunder men helvete vad varmt det är. Tanten som står i kiosken ger mig ett varmt leende som utspelar sig över hela ansiktet, och jag ler tillbaka. Hon är en sådan människa som får en att automatiskt le genuint. En riktig glädjespridare om jag får ha fördomar efter att ha stött på henne kanske fyra gånger utan att ha haft någon riktig konversation.

Jag plockar på mig två isglassar, andra blir man ju bara törstigare av, och lägger upp dem på disken. En cola och en hallon. Hon låter mig betala snabbt med mina kontanter och sedan rusar jag därifrån igen, tillbaka till min syster som troligtvis kommer klaga på hur långsam jag var.

Inte trodde jag att solen skulle steka oss levande så pass mycket idag, i så fall hade jag nog tagit med mig en flaska vatten som jag och Mir skulle kunna dela på. Nu får vi nöja oss med glassarna men vi kan ju alltid gå tillbaka om en stund annars.

Jag börjar närma mig gungställningen där jag lämnade Miranda. Det kan inte ha tagit mer än två eller tre minuter. Dock har jag solen i ögonen och kan först inte se henne. Hon har väl satt sig på marken eller något, kanske tröttnade på gungandet.

Fuck.

Fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck.

Jag ser henne inte.

Inte på marken. Inte på någon av gungorna. Inte vid träden.

Ingenstans.

Det finns ingen plats att gömma sig, och jag känner min syster. Hon hade aldrig gått iväg och gömt sig på okänd plats för att retas.

Vart fan kan hon ha tagit vägen? Ett litet barn går ju inte vara upp i rök.

Panik, ångest och stress. Allt börjar byggas i bröstet exakt samtidigt och jag känner en klump i halsen. I ren panik ropar jag på min syster flera gånger om, springer runt och letar. Frågar okända människor på gatan med en hemsk engelska om någon har sett min älskade lillasyster.

Det har ingen.

Efter vad som känns som flera timmar, men som förmodligen inte är mer än ca en kvart, springer jag så fort jag kan mot dit vi bor och där mamma är. Vid det här laget gråter jag. Inte några ynka tårar, fulgråt. Hulkningar, röda ögon och rinnande näsa. Det är några som jag tror ropar efter mig när jag rusar förbi men det bryr jag mig inte om.

Hotellet är inte stort och tar inte så lång tid att ta sig igenom, och jag slänger upp dörren till vårat rum och stormar in.

"Åh hej, är ni redan tillbaka? Jag trodde.. Dante? Kära vän va-" mamma möter mig i hallen, men stannar tvärt när hon märker mitt tillstånd.

Jag faller ner på knä med händerna över ansikte och hulkar fram den värsta meningen jag någonting yttrat.

"H-hon är b-bo-borta."

}{

äNTligen är kapitlet klart

är inte helt nöjd men det får vara känner jag
känns fortfarande lite ytligt?? tyvärr

välkomna tillbaka till boken så kommer det SNARAST ett nytt kapitel (alltså inte 1,5 månad)

hoppas det är bra med er,
KRAM<3