Drygt 10 år tidigare
Miranda
"Dante, Miranda, kommer ni hit är ni snälla?" Ropar mamma från köket. Jag och Dante sitter i mitt rum och bygger med lego. Han har byggt ett jääättestort hus till mig och det är jättefint! Det är mest grönt, och det är bra för det är min favoritfärg.
"Vi kommer!" Dante ställer sig upp och håller ut armarna åt mig och jag hoppar upp i hans famn. Han sätter mig på hans högra höft och börjar långsamt ta sig fram över mitt golv som är fullt av legobitar för att undvika att trampa på någon av dem. Dock verkar han misslyckas då han rycker till och tar ett sista stort kliv ut ur rummet och börjar sedan hoppa runt på ett ben med mig på höften. "Aj som fan!".
Jag ger honom en besviken blick och han slutar genast hoppa runt. Hans vänstra hand håller om min kind och han ser skuldmedvetet på mig.
"Förlåt, jag skulle inte ha svurit." En puss lämnas på min panna och jag ger honom ett leende som han lättat besvarar.
DU LÄSER
10 år och en resa | Dante Lindhe
FanfictionDantes förflutna börjar 10 år senare förfölja honom i vardagen. Gör honom galen. Det som gör mest ont är att det var hans fel, och han kan inte göra någonting för att ändra på saken. TW - psykisk ohälsa, traumatiska upplevelser, sexuella övergrepp...
