10 år och en resa | Dante Lindhe

19 - Stanna

Fortsättning på "17 - Gunga"

Miranda
För att få tiden att gå sitter jag och nynnar på en låt. Jag vet dock inte vilken det är tyvärr, det kommer jag inte ihåg. Min blick sveper över området. Vi kanske kan åka tillbaks hit någon gång. Det skulle vara kul!

Plötsligt går två män förbi. De ser snälla ut och pratar glatt med varandra på ett språk jag inte förstår. Båda har brunt och kort hår, men en av dem har lite ljusare än den andra. Annars ser man inte så stor skillnad på dem. Båda bär vanliga jeans och en t-shirt. Jag kan skymta tatueringar täcka deras armar.

Männen verkar inte se mig först, men när de gör det skyndar de sig fram. Ena, den med lite ljusare hår, sätter sig på huk och säger något till mig, men jag förstår inte vad han menar. Som svar ger jag honom istället ett litet osäkert leende, samtidigt som jag inser att jag har sett honom förut. Vi gick förbi varandra på vägen hit.

När de märker att jag inte förstår dem vinkar en av dem lite till mig, fortfarande med det breda leendet på läpparna. Jag tror han vill att jag ska följa med.

Dante sa stanna.

Jag vill inte vara oartig, så jag skakar bara på huvudet men har fortfarande kvar samma leende som förut. Den mörkhåriga mannen vänder sig om och tittar sig omkring, sedan slår han till han som sitter på huk på axeln. De byter några ord med varandra. Nu låter männen inte så glada längre.

Jag vill inte att de ska vara kvar här längre. De är läskiga.

Från ingenstans griper mannen närmast, ljushåriga, tag i min arm och trycker sin stora hand över min mun. Den andra tar ta i min andra arm och tillsammans rycker de mig framåt och mot motsatt håll från vart Dante är. Panik sprider sig i hela kroppen och jag skriker, men inget ljud hörs.

Jag försöker streta emot, men det går inte. Jag har inte ens chans. När Dante håller för min mun när vi leker brukar jag slicka honom på handen, det tycker han är äckligt. Det verkar mannen också göra, men han reagerar inte på samma sätt.

Han slår istället hårt till mig på kinden.

Chock forsar över mig och det ringer i öronen. Det gör så ont. Det svider. Tårarna väller nu upp ur ögonen och jag hulkar. Det hörs dock såklart inte. Handen är tillbaka för min mun och jag släpas nu efter dem.

Jag kan inte riktigt längre se på grund av all gråten har gjort min syn suddig. Jag har inte gråtit såhär mycket sen pappa dog. Om ens då.

Efter vad som känns som evigheter kastar de oförsiktigt in mig i en skåpbil med ett märke jag inte kan se på utsidan. De pratar fortfarande med varandra, men jag har redan gett upp för länge sen om att förstå vad de säger.

Ingen kommer ana att jag är härinne.

Jag har fortfarande ont i huvudet, och kinden svider fortfarande från slaget. Resten av kroppen gör också ont från att ha landat på det hårda skåpbilsgolvet.

Den mörkhåriga mannen kommer emot mig med en tygbit i handen. En av dörrarna till bak är stängd så det är rätt mörkt härinne. Av rädsla trycker jag mig in i ett hörn. Det hjälper såklart inte. Några sekunder senare har mannen tryckt tyget mot min mun och jag känner mig ännu vingligare.

Sen blir allt svart.

~

Ska vi rita?

Absolut <3

}{

okej nej jag lyckades inte skriva klart kapitlet tills i lördags

men det är väl typ nu boken börjar?? på ett sätt iaf

så mycket fina kommentarer på förra kapitlet <33 jag vet att jag tjatar om det men det känns fortfarande lite overkligt??

KRAM <3