10 år och en resa | Dante Lindhe

7 - Ful

Drygt 10 tidigare

Miranda
"Dante?" Med en klump i halsen och tårfyllda ögon tittar jag på Dante från hans dörröppning och det tar inte lång tid för honom att titta upp från sina läxor efter att jag har yttrat mig. Hans blick går från koncentrerad till orolig och så fort den möter min brister jag ut i storgråt.

"Kom, Miranda." Dante sträcker ut armarna mot mig och jag springer hulkandes fram till honom. Vid det här laget har han ställt sig upp och fångar mig direkt när jag kommer fram till honom.

Han smeker mig över ryggen medan han går fram till sin säng och lägger sig ned med mig snörvlandes på hans bröst. Han låter mig lugna ner samtidigt som han fortsätter att smeka sin hand över min rygg.

"Vill du berätta vad som hände?" Dantes röst är mjuk och försiktig och hans andetag som leder till att jag lyfts upp och ner ger ifrån sig ett tryggt lugn.

"Är jag ful? Tycker du verkligen om mig?" Besvarar jag honom och brister återigen ut i storgråt.

Jag kan lätt känna hur Dantes kropp spänns och han slingrar sina armar runt min midja. Han sätter sig upp på sängen och det gör att jag nu sitter gränsle över honom. Med rödgråtna ögon möter jag hans blick från att ha tittat ner i mina händer och till min förvåning ser han inte arg ut. Utan några tårar rinner nedför hans kinder.

Dante gråter.

Det är inte alls ofta Dante gråter, det var längesen sist. Iallafall vad jag vet.

"Aldrig vill jag höra dig fråga det igen, Miranda. Du är så så så vacker och jag älskar dig mer än allt. Tvivla aldrig på det igen, lova mig det?" Min vänstra kind omsluts av hans hand och han tittar med allvarliga ögon in i mina.

"Jag lovar."