10 år och en resa | Dante Lindhe

22 - Förstår

dubbeluppdatering 2/2

10 år tidigare

Miranda
Han pratar engelska. Jag känner igen några av orden från i skolan, och när Dante och mamma har pratat med några här i Frankrike. Är vi fortfarande i Frankrike? Mannen hälsade på mig, och sa tjej. De andra orden känner jag igen, men jag vet inte vad de betyder.

Den här gången kan jag höra i hans röst att den bara är snäll på låtsas. Han försöker få mig att fortsätta tro att han är en person som jag kan lita på. Det är inte på riktigt.

Jag önskar att inget av det här var på riktigt.

Undrar om han tror att jag förstår. Tror han att jag kommer svara? Det gör jag inte, utan jag sitter fortfarande tyst, intryckt mot väggen. Jag vill inte titta på honom, men jag kan inte låta bli.

Han verkar förstå att jag inte kommer svara, och suckar irriterat. Det får mig att rycka till av rädsla och gråta ännu mer. Han tänder en lampa som sitter i taket och stänger dörren bakom sig innan han börjar närma sig mig igen. I panik trycker jag mig ännu hårdare mot väggen. Det gör ont.

Jag vågar inte sluta titta på honom, är för rädd för att låta mig själv utforska rummet jag befinner mig i. I ögonvrån kan jag se att golvet är grått, och väggarna smutsgula. De har tappat färg på flera ställen.

När han tagit några steg är allt jag vill att lägga huvudet på knäna, blunda och hoppas på att vara tillbaka på gungan. I solen där det var varmt, och Dante som kommer gåendes med varsin glass. Inte förens nu känner jag hur törstig, och hungrig jag är. Min hals är torr, och magen känns tom. Är tom.

Mina ögon har slutat lyssna på vad jag säger åt dem igen, för jag tittar fortfarande på den läskiga mannen. Går han jättelångsamt, för det ser ut som att han går snabbt. Hur stort är rummet?

Han börjar prata igen, med samma röst som förut, men jag förstår inte ett ord utav vad han säger. Han är nära nu. Så nära att han efter att ha hukat sig mer inte behöver sträcka sig särskilt långt för att ta mig på armen. Hans händer är stora och varma, men jag vill inte ha dem på min kropp.

Jag är jättetrött, har ont, är både törstig och hungrig men främst av allt, så är jag livrädd. Livrädd för var jag är, och för mannen framför mig som nu ler. Något brister i mig, och jag kan inte längre tänka.

"Rör mig inte!" skriker jag gråtandes. Dante har sagt att ingen som jag inte vill ska röra mig får det.

Sen slår jag honom med handen som tillhör armen som han inte håller, rakt i ansiktet.

Fan.

Nej, så får man inte säga. Men Dante säger så. Man får inte slåss heller. Fa- nej!

Jag tror inte mannen räknade med mitt slag. Jag tror inte heller att han fick säkert ont, han ryckte inte ens till. Han ser mest förvirrad och förvånad ut först, innan ilska lyser i hans ögon. Han skrattar lågt, inget av den snällhet han tidigare låtsas ha finns kvar. Nu låter han bara elak.

Nu skriker mannen på mig istället, och jag får hans spott i mitt ansikte. Han är för nära. Varför är han så nära? Det obehagliga smekande på min arm går över till ett hårt tag runt hela armen istället och jag kvider till av smärta. Det gör jätteont.

Den här gången är det han som slår mig i ansiktet, likadant som jag slog honom. Bara det att han slår hårt. Jag har redan ont i huvudet och ögonen av att ha gråtit så mycket, men det blir bara värre. Kommer jag att dö? Dö som pappa gjorde. Då kanske jag får träffa honom igen.

Snälla, sluta. Det gör så ont.

Det ringer i mina öron, och därefter slutar han skrika. Snälla säg att det är över. Låt mig åka hem, eller lämna mig ifred. Snälla.

Så blir det inte. Istället lyfter han upp mig i armen, och jag skriker av smärta. Hela rummet snurrar och min syn är för suddig för att se. Efter det drämmer han mig hårt i golvet.

Jag förstår ingenting.

}{

varmt välkomna till mitt hat för många män <33
just nu funderar jag på hur pass mycket jag kommer klara av att skriva om denna härliga kille innan jag spyr

hoppas ni tyckte om en dubbel<3
kände att det behövdes

första kapitlet med över 700 ord också!!

minst ett kapitel till ska jag nog försöka med i helgen iaf
förhoppningsvis fler

ha det bäst,
KRAM<3